Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som knappast någon annan förkroppsligar Olof Rudbeck
vår storhetstid. Han ägde den starka sjålvtillit, söm icke
lämnar något oförsökt, en ärelystnad, som ibland
gränsade till övermod, en underbar sinnets spänstighet, som
höll honom uppe under de svåraste prövningar, om också
under ett nervöst temperaments spontana knot. I stort
sett torde den populära bilden av Olof Rudbeck komma
verkligheten närmare än den karakteristik, som stirrat
sig blind på de mindre sympatiska sidorna i hans väsen
och offentliga verksamhet. ■— Miniatyr av drottning
Ulrika Eleonora d. ä. Statens historiska museum.
Mest uppmärksammade ha nog Atlanticans språkliga utredningar blivit,
och de ta också stort utrymme i anspråk. Likheten mellan nordiska namn
i Hervararsagan och namn från antiken hade just givit Rudbeck impulsen
till hans verk, och den jämförande språkforskningen var en ung vetenskap,
som innan den ännu blivit bunden vid invecklade lagar kunde tillåta ett
fantasistarkt ingenium vida utsvävningar. Så kunde hyperboréerna för
Rudbeck bli »de yverborne», d. v. s. de högborne, och Neptunus på svenska
motsvaras av Näcken. (Även Neptunus’ grekiska namn Poseidon eller
Pos-sidonos hade svenska rötter och betydde en konung, som regerar ett
stormande hav. »Jag tror detta skal bättre instämma med Neckens ämbete,
än han skulle vara en Conterfeijare», tillägger Rudbeck med syftning på
en grekisk etymologi, som han förut återgivit.) Från hans allmänna
utgångspunkt var det på förhand givet, att de klassiska orden hade svenskt
ursprung. »Sij, så invekla de sig i stor vidlyfftighet, som Plato säger, de
som vilia draga de fremmandes namn och ord til sina språk», skrev han
visserligen, men med udden riktad mot dem som ville tolka grekiska såsom
grekiska! Att orden kunde drabba hans egna försök, ville han inte låtsa om.
Fyndigheten och någon gång träffsäkerheten i Rudbecks etymologier
har väl knappast någon velat bestrida, även om ingen i senare tid varit
hågad att ta dem på allvar. Lika skickligt gjorda äro hans
sammanställningar av de antika berättelserna med vad han letat fram ur äldre nordisk
litteratur, mest isländsk, och med vad han kände som gammal svensk sägen.
Med den utomordentliga sinnrikhet han här lade i dagen kunde han
överallt finna slående överensstämmelser, något som på hans samtid måste ha
gjort det starkaste intryck. »Och vore önskandes», skrev han själv med en
övertygelse, som måste locka andra med sig, »att alla orter i verlden, som
nämnas i dhe gamlas skriffter, voro med så skienbara teckn beskrefne som
Sverige; då skulle man ey så fara vill i uttolkningen öfver deras skriffter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
