Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fågeln, som framför de rikliga läckerheterna i buren valde att ta »de matkar
små/ i skog med högsta fara». Den farofyllda spänningen var hans livsluft,
gång efter annan hade han i olika länder suttit fången, och vid ett tillfälle
hade dödsdomen redan varit avkunnad. En stor del av sina dikter skrev han
i fängelse, de mest bekanta i rannsakningshäkte i Stockholm efter ett äventyr
med en dansk adelsdam, vars hjärta han dårat och vars hand han tillnarrat
sig genom att ge sig ut för att vara en svensk ädling. De dikter denne
1600-talets sol- och vårman strödde kring sig gingo naturligtvis inte fria för
falskt patos. De biktade en kärlek, som mera var läpparnas än hjärtats,
de kunde slå an en ton av gudsnådlighet, som var allt annat än uppriktig
fromhet, och ofta överröstades poeten av den fintlige försvarsadvokaten.
Åtminstone en gång är han dock heltigenom skald, i en visa om solen och
vårens ljuvlighet skriven i början av 1640-talet, sedan han sluppit loss ur
ett mångårigt, omänskligt hårt fängelse i norra Finland. Hans inlevelse i
naturen och hans medkänsla med alla levande varelser få här, när han åter
är i det fria, ett spontant uttryck och göra dikten till vår utan jämförelse
friskaste och mest omedelbara naturlyrik före Bellman. Formellt ansluter
sig Wivallius närmast till reformationstidens visa, men han har haft en ej
obetydlig litterär bildning och vet att göra bruk av olika stileffekter. Hans
vers är väl mycket fri, men hans rytmiska sinne kommer den att inta en
särställning, vida höjd över såväl det tidigare versmakeriet som den följande
tidens mera metodiskt reglerade form.
Äkta poesi — om också ofta grumlad — har sålunda sprungit ur
Wivallius’ naturbegåvning. Mera ovisst är, om han också besjälats av en
allvarligt fattad avsikt att av dikten skapa ett konstverk. På ett rent
programmässigt sätt införes däremot det nya begreppet konst i vår litteratur av
signaturen »Skogekär Bergbo» med »Thet svenska språketz klagemål».
Denna dikt trycktes visserligen först 1658, och författaren har ännu icke
blivit säkert avslöjad, men av alla tecken att döma har dikten tillkommit
redan i början av 1630-talet. »Thet svenska språketz klagemål» utgör en
harmfylld protest mot det närvarande läget, då svenskan sättes tillbaka för
andra språk. Såsom göternas modersmål hade det svenska språket dock
fordom varit älskat och vördat och var i ålder och värdighet fullt jämställt
med grekiskan och latinet. Snart skulle det åter i samband med den svenska
maktutvecklingen få komma till sin rätt. Dikten mynnar ut i en optimistisk
proklamation om en framtid, då alla vetenskaper skola kunna uttryckas på
vårt eget tungomål och då svensk språkbehandling drivits upp till konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
