Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Motivet till sin stora dikt hade Stiernhielm hämtat från antiken.
Berättelsen om hur den unge Hercules ställes i valet mellan dygden och
njutningen har sin äldsta bevarade form hos den grekiske författaren Xenofon.
Särskilt under 1500-talet blev detta ämne ytterst populärt, inte minst som
pedagogiskt tema. Gång på gång och på olika språk avtrycktes Xenofons
Hercules-episod, och flitigt efterbildades dess exempelpredikan. ’Mot slutet
av 1500-talet översattes berättelsen för första gången till svenska, och från
1600-talets tidigare årtionden återfinner man den i vårt land i dikt på både
svenska och latin liksom i ett latinskt skoltal. Stiernhielm har alltså haft
en rikt utvecklad tradition att ansluta sig till i sitt ämnesval, och inte bara
i huvuddragen utan även i många detaljer följer han sina antika källor.
Att döma av sonen Georg Otto Stiernhielms kopparstick till originaltryckets
titelblad har han också varit bekant med Hercules-framställningar i konsten.
Trots allt detta har dock Stiernhielm helt igenom satt sin egen prägel på
dikten.
Det Stiernhielmska lynnet avspeglar sig redan i versen. Det versmått
han valt var den antika hjältediktens, hexametern, som nu — frånsett ett
par obetydliga ansatser — för första gången klingar på svenskt språk. Att
upptaga hexametern i svensk poesi betydde emellertid inte bara en
anslutning till den mönstergivande klassiska litteraturen utan fastmer en
förklaring, att svenskan nu vore mogen för poesiens högsta former. Och
Stiernhielm nöjer sig inte med att lämpa svenskt språkmaterial efter
hexameterns versfötter. Han åtar sig också att visa, att modersmålet är
värdigt den poetiska upphöjelsen. Versen rör sig inte bara i regelrätt takt
utan med en säker rytmisk balans, lekfullt yster eller i upphöjd värdighet
alltefter stämningens krav. »Hercules» är i hög grad en uppvisning av det
svenska språkets uttrycksrikedom och klangresurser.
Ett av de första meddelandena om »Hercules» ger oss Erik Oxenstierna,
Stiernhielms värd och umgängesvän i Estland hösten 1647, i ett brev till
PLANSCH 4 MOTSTÅENDE SIDA. Den svenska skaldekonstens fader förenade på ett
egendomligt sätt den tjusa bekymmerslösheten och det manliga allvaret hos
storhetstidens människor. Enligt den ypperliga karakteristik, lärjungen Samuel Columbus givit
av Stiernhielm, var han en oförbätterlig slösare både med sina andliga och lekamliga
gåvor. »Han lät pengarna gå som de kommo», och boktryckaren, som satt och väntade
på manuskript, lät han hälsa och fråga om han skulle sitta och pina ut ögonen på sig
för hans skull. Men pä botten låg ett djupt allvar, stålhårt mot motgång — det är väl
närmast denna egenskap, man tror sig kunna utläsa ur porträttet här. — Oljemålning,
sannolikt av D. K. Ehrenstrahl. Gripsholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
