Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ingen bomull miuk här ved förlijknas kan.
De hvijte svanor, som liijt våre-solen leeder,
det konstbemängde gyps, som reeds i Välske lann,
ja alt, livad namn af glans och blänkia haar, sin krijta
de mista, läggias de moot denna tjortel hvijta!
Avsikten har varit att skildra vintern och ge en föreställning om snöns
vithet. För detta ändamål tas en mängd jämförelser i anspråk, men
resultatet blir, att man aldrig får något verkligt synintryck av snön. Bilderna
själva dra till sig uppmärksamheten, och detaljerna utformas utan hänsyn
till helhetsverkan.
Då barocken utvecklats direkt ur renässansen, blir övergången mellan
de båda stilriktningarna flytande. Att noga ange en bestämd gräns låter
sig heller inte göra, därför att renässansen når Sverige först vid en
tidpunkt, då barocken i södra Europa står i sitt fulla flor. Det är därför
naturligt, att redan Stiernhielm uppvisar inte så litet av barockens
uttrycksmedel, och än mer typiska bli dessa hos Lucidor. Ett mera medvetet
stilideal blir den dock först från och med 1680-talet, då inflytandena från
den italienska s. k. marinismen och dess tyska avläggare bli ytterst
märkbara. Då införlivas också med vår poesi åtskilliga sydländska versformer,
bland dem den italienska epikens ottave rime — ett exempel därpå utgör
nyss citerade strof med dess verkningsfulla rimflätning.
Den mest berömda bland de svenska barockdikterna är en sorgedikt
över Karl XI, »Kunga-Skald» (d. v. s. kungadikt) av Gunno Eurelius
Dahl-stierna. Med sina tvåhundrasextioåtta åttaradiga strofer fyller dikten väl
måttet för en värdig klagosång över en bortgången monark. Enskildheterna
söka på samma sätt rikedom och upphöjdhet. I sitt yverborna fosterländska
patos är dikten för övrigt inte utan släktskap med »Atlantican». Inte heller
Rudbecks verklighetssinne är utan motsvarighet i »Kunga-Skald». Framför
allt har känslan för hembygden då varit inspirerande:
Så är mig och til mods, när jag min barndoms bygder
betracktar: Vermeland, du alle länders prijs!
Du äst upfyld med lust och alskons ädle dygder,
Du äst för alle land ett jordiskt paradis!
Om man med bundan syn, där min faars gård står bygder,
mig ledde, kiände jag igän båå ugn och spijs,
bå kyrkior, bärg och skoog! Men mäst (hör hvad jag säger!)
gläds jag med dig, att du så mildan konung äger!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
