Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLDOMSVÄSENDET I DALARNE.
Den 25 augusti 1669 halshöggos i Mora femton av de kvinnor, som då
dömts till döden som häxor. Avrättningarna skedde på den sandiga udde
mitt emot kyrkan, där Dalälven grenar sig och flyter på båda sidor, och på
tre väldiga bål brändes de avrättades kroppar. Det ligger en fruktansvärd
symbolik i denna scen, de flammande häxbålen och kyrkan mitt emot
varandra med hela den skrämda och uppjagade folkmassan som åskådare
utmed älvens stränder. Kunglig majestät hade då redan tillsatt en särskild
kommission för trolldomsväsendet under ordförandeskap av riksrådet
Lorens Creutz, och denna kommission rannsakade och dömde till döden under
år 1669 inte mindre än 23 kvinnor i Mora och 8 i Älvdalen. Emellertid hade
åtskilliga anklagade motstått sina domares press och vägrat bekänna. Trots
hot om dödsdom, antingen de bekände eller inte, och att de dessutom icke
skulle erhålla nattvarden och sålunda vara hemfallna till evig förbannelse
efter döden, trots detta funnos människor så sunda och starka, att de
vägrade erkänna alla de fruktansvärda brott, som lades dem till last.
Trolldomsväsendet hade redan 1668 inkommit till Älvdalen, närmast från
Lill-lierdal och spred sig förvånansvärt snabbt i Ovansiljan. Den snabba
spridningen berodde säkerligen dels på de stora, tätt sammanbyggda byarna, där
många människor lätt kommo tillsammans, dels på den stora rörligheten och
vandringslusten hos Ovansiljans inbyggare. Häxtron tog i Dalarna formen
av en fullständig folkpsykos. Från myndigheternas sida hade väl gjorts vissa
försök att genom mildare åtgärder få sinnenas oro att lägga sig men
förgäves. Man saknade också ofta stöd hos folkets själasörjare, bland vilka
många på fullaste allvar i liäxväsendet sågo utslag av djävulens ondska och
därför också direkt bidrogo till rörelsens spridning. Bland de ledande
personligheterna fanns heller inte någon tillräckligt klartänkande och kritisk
man, för att han skulle kunna förstå sammanhanget i folkhysterin. De som
häxor utpekade kvinnorna sades stå i förbund med den onde och troddes
särskilt fara till Blåkulla med små barn, som av djävulen märktes och så
tvingades att alltid tjäna honom. De små barnen, som hemma ständigt
fingo höra misstankar för häxeri slungas ut än mot den ene, än mot den
andre, rycktes givetvis med i virveln. De upplevde bortförandet till
Blåkulla i drömmen, och de sågo därvid de personer, som de förut hört talas
om som häxor. Då de sedan tillätos att vittna, är det blott naturligt, att de
mera än de vuxna blandade samman fantasi och dröm med verkligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
