Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Silverproduktionen nådde sin absoluta höjdpunkt under 1500-talets förra
del, och trots vissa uppsving under 1660- och 70-talen visade den aldrig mera
sådana siffror som då. Det har också sagts om den, att »hela företeelsen icke
kan ha haft stor positiv betydelse i Sveriges dåvarande näringsliv» (E.
Heck-scher). Samme forskare har för år 1685 beräknat, att produktionens värde
icke nådde upp till mera än en fjärdedel av landets export av tjära, alltså
av en produkt inom trävaruindustrien. Med kopparen var förhållandet helt
annorlunda. Dess betydelse kan visserligen icke jämföras med järnets, men
å andra sidan har man beräknat, att produktionens värde i genomsnitt
under 1600-talet låg mellan 10 och 15 gånger högre än silvrets. I motsats mot
detta föreligga också de maximala produktionssiffrorna för koppar från
1600-talet, närmare bestämt med omkring 3,000 ton råkoppar år 1650.
Därefter gå siffrorna stadigt nedåt. Sverige var likafullt under hela
århundradet Europas största kopparproducent. Näst järnet var också kopparen
Sveriges viktigaste exportvara, i vilken form nu sedan denna export skedde. Att
vår dominerande ställning på kopparmarknaden till sist upphörde berodde
mindre på ekonomiska omständigheter än på det faktum, att
råvarutillgången minskades i Stora Kopparberg, varifrån praktiskt taget all svensk
koppar hämtades.
I skuggan av dessa »ädlare verk» levde järnhanteringen sitt liv, men med
betydligt större livskraft. 1600-talet fick bevittna genomförandet av nya
metoder, som kommo att få avgörande betydelse för industriens fortsatta
utveckling. Detta gäller dock icke gruvorna. Som nedan framgår, skilde
sig gruvdriften under den karolinska tiden icke i princip från den, som
utbildades redan under medeltiden. Nyheterna gällde järnets vidare förädling.
Den föregående periodens järnproduktion gick ut på att tillverka
osmund-järn (processen har beskrivits i band 2, sid. 352), och den utan jämförelse
största delen av exporten bestod av sådant järn. Gustav II Adolf förbjöd
denna export. Den produktion, som var avsedd till inhemskt bruk,
upphörde visserligen icke. Särskilt i Nora bergslag fortsatte tillverkningen av
osmundjärn i stället för tackjärn. Men i huvudsak och i princip övergick
man till att i allt mera förbättrade typer av masugnar framställa tackjärn
och att av detta genom olika, delvis nyinförda metoder för hammarsmide
tillverka stångjärn, som sedan gick vidare som råvara inom de mekaniska
verken eller direkt utskeppades till utländska marknader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
