Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nentens härar söker man ersätta den andliga auktoriteten med disciplinen,
en disciplin, som drevs in absurdum i den s. k. lineartaktiken, där
tvångs-rekryteringen och korpralskäppen voro huvudinslagen. Den svenska armén
söker efter råd och lägenhet följa de kontinentala förebilderna, men med
föga framgång. 1700-talets svenska armé saknar all fasthet, både den
som kommer av auktoritet och den som kommer av disciplin. Officerarna
äro okunniga, truppen oövad och otränad, därtill illa utrustad och
underhållen. Politiserandet och det inbördes splitet i nationen avspeglas troget
i armén. Frihetstidsandan tränger in i orderjournalerna och hittar vägen
till översteboställena, där officerarna på befallning samlas för att välja
riksdagsmän. Karl XI hade förklarat, att han avhjälpt alla besvär och
därför ej längre ville höra talas om några sådana vid riksdagarna;
krigsbefälet fick ej heller längre uppbära några herredagspenningar. Men
Frihetstidens regementen återinförde dem i form av sammanskott inom
kårerna; ja, här och där uttogos även bidrag av de gemene. I ett blad från
ett regementsarkiv finnes antecknat, att en kapten for hem från 1741 års
fälttåg i Finland för att bevista riksdagen — trots förbud av konungen; fallet
var säkerligen icke enstaka. Även på krigsskådeplatsen politiserades det;
där var, säger Geijer »ständig riksdag i lägret». — De organisatoriska
och disciplinära bristerna samverkade till de tragiska resultaten av våra
krig, och de avhjälptes ej heller under den korta gustavianska epoken.
Krigshistorien förknippar med namnen Helsingfors, Anjala och Salamis
dystra minnen från ett tidevarv, då pliktuppfyllelsen ej stod högt i kurs.
— Ännu en annan kulturell bakgrund har allt detta. Tidens smak för
flärd och pompösa utväxter, i barock och rokoko, gör sig gällande i arméns
yttre och inre väsen på ett föga lyckligt sätt. Regementena rycka in till
mötesplatserna för att paradera mera än för att övas för krig, för att polera
gevären i stället för att läras skjuta med dem. En underlig vurm för »propreté»
och »tenue» kommer in från utlandet och griper omkring sig, en mani för
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. De äldsta egentliga krigsmansuniformerna i vårt land
höra slutet av 1600-talet till — det var den nationella karolinska av blått kläde med gula
inslag, lång livrock med skärp och gula knappar; typisk var också den trekantiga hatten
(av ungefär samma form, som i vårt land återinfördes vid 1900-talets början och var i
bruk till 1923). På planschen återges (efter ett uniformsverk frän 1800-talets mitt) tvä
karolinska soldatmunderingar, bägge från år 1700: en artillerist med värja och
vattenflaska (till vänster) och en ryttare (ur Livregementet till häst) med värja och karbin.
Efter akvareller i Quennerstedtska samlingen, Lunds universitetsbibliotek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
