Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Partierna vägde ungefär jämnt, när ständerna samlades 1746.
Sammandrabbningen tog våldsamma former. Rubel, pund och louisdorer
flödade i riklig mängd och spelade sin roll i kampanjen. Eggad av vissa
sina svenska tillskyndare gick v. Korff bröstgänges tillväga, understödd av
ryska flottdemonstrationer. Till slut tilltvang sig ambassadören en audiens
hos tronföljaren och uppläste för honom en närgången föreställning från
ryska kejsarinnan. Det blev för mycket. Även Mössornas bästa män
reagerade. Och Anders Johan von Höpken, en av Hattarnas unga talanger,
ryckte ständerna med sig till en »nationell förklaring». Hattarna kommo
att framstå som det parti, som kämpade för nationellt oberoende
gentemot ryska anslag. De begagnade stämningen till att insätta sina
förmågor på de ledigblivna platserna i rådet, ocli efter den avlidne
Gyllenborg utsågs Carl Gustaf Tessin till kanslipresident. De splittrade
Mössorna blevo däremot slagna utefter hela linjen. Förrädiska stämplingar
uppspårades och bestraffades med skärpa.
Hattarnas epok vid 1700-talets mitt betecknar i många avseenden en
glansperiod för Frihetstidens ständervälde. Efter det olyckliga ryska kriget
hävdade regeringen trots alla faror landets självständighet utåt med både
smidighet och kraft. Inåt befäste man statsskicket mot alla anlopp. Ä ena sidan
vederlädes och fördömdes den s. k. principalatläran, genom vilken en och
annan ivrig Mössa sökt utspela valmännen gentemot de valda ständerna. Å
andra sidan nedslog man konungadömets försök att åter göra sig gällande.
Adolf Fredrik hade 1751 efterträtt Fredrik I, som de sista åren av sin
regering på grund av ålder och sjuklighet varit så gott som ur stånd att
taga del av ärendena. Det blev onekligen en scenförändring. Den nye
konungen var visserligen obetydlig samt mild och efterlåten till sin natur,
men han eggades av sin unga, begåvade och härsklystna gemål att
utvidga sin makt. Redan tidigt hade vänskapen mellan tronföljarparet och
hattrådet förhytts i missämja. Ett hovparti började framträda, hos vilket
planerna på ökning av konungamakten funno anklang. Och vid
tronskiftet tillspetsades motsättningen med anledning av den konungaförsäkran,
som Adolf Fredrik nödgades underteckna. Tessin avgick som
kanslipresident 1752 och efterträddes av Anders Johan von Höpken. Söndringen
mellan konung och råd bröt slutligen ut i öppen konflikt, och båda
parterna vädjade till ständerna. Dessa sammanträdde 1755, då Hattarnas
kandidat, Axel von Fersen, blev lantmarskalk och därmed började sin
betydelsefulla statsmannabana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
