Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamla lagarnas korthuggna, ursprungliga märgfullhet. Det framgår
tydligast, om man ställer bredvid varandra t. ex. ett citat ur lagkommissionens
förslag och Cronhielms egen omformulering:
Förslag till ärvdabalk:
8 kap. 1 §. Ingen må annan sig
till arvs dräpa, utan vare den som
drap, och alle de som av honom i
ätten nederstiga, och för hans skull
eljest kunnat till arvs komma,
skilj-de ifrån allt arv efter den döda; där
icke klarligen bevisas kan, att
dråpet igenom full våda och alldeles
utan dråparens vilja, eller någon
hans brottsliga tillskyndan timat är;
have han då varken för sig eller
sinom något arv förverkat.
Genom sitt kärnfulla, målande språk har sålunda Svea rikes lag kommit
att binda samman forntid och nutid och intill våra dagar bevarat något av
den kraft och den anda, som en gång besjälade våra förfäder.
1734 års lag stadfäste en institution, som i vårt land ägt bestånd sedan äldsta tider och
ännu utgör en viktig del av det svenska rättsväsendet: tinget med domare och
nämndemän, där allmogens rättstvister avgjordes och brottslingar dömdes till straff. — O.
Ar-borelius: T ing sav slut ning i Mora. Oljemålning 1899.
Cronhielms bearbetning:
8 kap. 1 §. Ingen må den ärva
som han dräper, utan vare han och
hans ättlingar skiljde vid allt arv
efter den döde, där icke dråp med full
våda timat är; have då dråparen
varken för sig eller sinom något arv
förverkat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
