Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i en viss persons insats. Den bestod icke främst i det svenska järnets höga
kvalitet utan i stället i de svenska skogarnas överflöd. Dessa försörjde
nämligen produktionen med de träkol som intet led av järnhanteringen då
kunde avvara, samtidigt med att skogarna i andra länder alltmer togo slut
och även i lyckligare fall uteslöto tanken på någon väsentlig järnexport.
Framför allt blev England därigenom helt och hållet beroende av det
svenska järnet, i det att skogsbristen i England alltmer inskränkte landets
egen järnproduktion. I början av 1700-talet levererade Sverige sålunda
82 V2 %>, mer än 4/s, av Englands järnimport och förmodligen icke mycket
mindre än landets hela inhemska produktion av järn; det visade sig också
mot slutet av Karl Xll:s krig, då England av politiska skäl förbjöd importen
av svenskt järn, att priserna på den engelska marknaden gingo i höjden
och järnet ändå till sist måste hämtas från Sverige, blott över fastlandets
hamnar. Med en sådan ställning för vårt lands järnhantering ingick alltså
Frihetstiden.
Emellertid vore det en stor överdrift om man antog att det svenska
järnets ställning enbart skulle ha berott på möjligheten av större produktion
än andra länders. Också kvaliteten spelade en viktig roll, och det var på
den punkten som De Geer och vallonerna hade gjort sin stora insats. Just
i de av dem skapade uppländska bruksdistrikten, vid Leufsta, österhy,
Forsmark o. s. v., framställdes världens sannolikt dyraste järn av dess renaste
malm, Dannemora-malmen. I hur hög grad Sverige uppfattades som
järnhanteringens mönsterland kan belysas med många smådrag. När Ludvig
XIV:s store rådgivare Colbert skulle sätta liv i den franska järnhanteringen
och kanontillverkningen, lyckades han locka till sig svenska metallurger
och smeder — f. ö. delvis avkomlingar av de till Sverige invandrade
vallonerna; och det klagades från franskt håll att dessa kastade ut fransmännen
ur verken, när de kommo till någon särskilt fin hemlighet som svenskarna
ensamma behärskade. Det berättades också i England att svenskarna voro
herrar över något märkvärdigt valsverk eller s. k. skärverk, som andra ej
kände till, och en engelsk bruksidkare troddes ha begivit sig till Sverige
och listat ut hemligheten, förklädd till vandrande spelman. Under
1700-talet blev denna svenska insikt i järnhanteringens metallurgi och teknik
i helt annan utsträckning än tidigare satt i system, framför allt genom
direktören över det grövre järn- och stålsmidet, sedermera bergsrådet
Sven Rinmans skrifter. Dessa utgöra därigenom ett monument över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
