Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanske den märkligaste insats i traditionell yrkesskicklighet som Sverige
liar gjort.
Småningom gick det under 1700-talet upp för myndigheterna att järnet
i alla fall var det stora stödet för den svenska exporthandeln. Så t. ex.
skrevo ämbetsverken år 1731, med en viss saknad i tonfallet, att järnet
utgjorde »then tilldräktigste och reelleste produkten i thetta riket, sedan the
ädlare bergverken här mycket avtagit». Inom Sveriges utrikeshandel var
järnets ställning under Frihetstidens större del helt enkelt överväldigande,
nämligen tre fjärdedelar av hela exportvärdet, tre gånger så mycket som
alla andra varor tillsammans; andelen sjönk sedan småningom ned emot
hälften, men endast på grund av uppgång inom andra varugrupper, och
icke under någon del av 1700-talet utgjorde järnet ensamt mindre än alla
andra svenska exportvaror sammanräknade. Sveriges andel i Englands
järnimport avtog visserligen starkt, beroende på att Ryssland efter Peter
den stores tid — väl främst tack vare hans ansträngningar — blev en allt
viktigare exportör. Men på grund av Englands starka industriella
utveckling på andra områden, förenad med dess oförmåga att driva upp
järn-lillverkuingen, befann sig dess behov av järnimport i oavbruten tillväxt,
så att det ryska järnet i verklighelen vållade det svenska mycket litet
avbräck på den engelska marknaden.
Det kunde förefalla som man alltså i järnhanteringen skulle ha haft
det sökta tillfället att bereda folket utvidgade försörjningsmöjligheter. I
vad mån det var fallet eller icke beror på vad man lägger in i uttrycket
»folket». Att järnhanteringen-blev en högst lönande näring för sina idkare
är sålunda obestridligt. Det var från brukspatronernas och de med dem
förbundna Stockholms- och Göteborgsköpmännens krets som de rikaste och
mest inflytelserika »ståndspersonerna» härstammade, och det har med rätta
sagts att tack vare 1700-talets utveckling »titeln brukspatron fick en klang
som nästan ingen privat sådan här i landet annars någonsin haft». Ilur
mycket bruksarbetarna fingo med av denna ekonomiska blomstring är
omöjligt att f. n. med säkerhet avgöra. Vad man däremot med bestämdhet
vet är, att järnhanteringen trots sin blomstring icke erbjöd något väsentligen
ökat antal personer sysselsättning och utkomst. Orsaken härtill var den
ekonomiska politik som i sig själv utgjorde en av förutsättningarna för
industriens stora vinster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
