Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms största yllefabrikanter, en medlem av köpmans- och
fabrikör-släkten Pauli, på 1740- och 50-talen förde med sina arheterskor. Dessa
mottogo garn eller annan råvara, ofta mot pant, t. ex. en guldring, en
specie-riksdaler, en silverbägare, en silversked, tre tenntallrikar, ett par spännen
eller en duk och senapskanna, naturligtvis som säkerhet för att de under
sitt arbete utanför fabrikens kontroll ej skulle försnilla materialet. Samtidigt
med att de lämnade tillbaka det färdiga arbetet och fingo betalt för detta
mottogo de nytt utgångsmaterial; men det kunde i synnerhet om somrarna
dröja många månader mellan råvarans utlämning och arbetets avslutning,
och betalningarna voro särskilt i dessa fall alldeles för små för att
arbeter-skorna skulle ha kunnat leva enbart på dem under mellantiden. Tar man ut
till detaljerad redogörelse boken för fabrikör Paulis spinnerskor 1750—51, så
finner man bland arbeterskorna till alldeles övervägande del gifta kvinnor,
alla inom Stockholm. Exempelvis i 22 fall gällde det soldathustrur av olika
slag, i 11 fall sjömanshustrur, i 10 fall hustrur till byggnadsarbetare, i
5 fall järnbärarhustrur, i ett mindre antal fall hustrur till män inom andra
yrken, vidare ett par pigor, tre fattighjon o. s. v. I andra längder finner
man ett icke föraktligt antal kvinnor ur bildade klasser, sålunda prästänkor
och -döttrar, »jungfrur» och t. o. m. »fruar», som alla måste ha varit
ståndspersoner, vilket också ibland uttryckligen anges. Medan Pauli icke tycks
ha använt arbetskraft på landsbygden, så var det på andra håll mycket
vanligt med manufakturarbeterskor som bodde utanför staden. Urlanders
yllemanufaktur, som var den största i Norrköping och en av de större i
landet, uppgav t. ex. 1741—42, att av raskgarnsspinnerskor var en del
hustrur till verkets gesäller och ullkammare, »dock större delen av dem utom
fabriken och kring om staden boende, ibland vilka senare dock en del icke
flitigare spinna än deras hussysslor tillåter». Hur stor del av hela
arbetarantalet som bestod av kvinnor kan tillnärmelsevis anges; den var t. ex.
1 75(5/(50 i medeltal, både för den största manufakturgrenen, ylletillverkningen,
och för alla textilmanufakturerna tillsammans, ungefär 4/s av hela
arbetarantalet. Föreställningen att det kvinnliga yrkesarbetet skulle vara en
skapelse av nutiden är alltså, som man finner, ett stort misstag.
De ganska höga siffror som manufakturberättelserna, de s. k.
hallrätts-berättelserna, meddela för arbetarantalet och som därifrån ha gått över i
litteraturen, ge en alldeles överdriven föreställning om näringsgrenens
betydelse. För den femårsperiod då antalet enligt dessa berättelser var högst,
nämligen 1756/(50, uppgåvos t. ex. sammanlagt inemot 17,000 sysselsatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
