Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sönderslaget porslin». Allvarligast var dock i dessa
överflödsförordningar-nas tid anklagelsen, att kompaniet genom införseln av en mängd lyxföremål
skadligt inverkade på den allmänna moralen. »Genom kompaniet införes
en sådan mängd billiga och dåliga sidenvaror, att snart alla andra bliva
förkastade och att även tjänstepigor och det slätaste folk anse gement att
kläda sig med annat», klaga sidenfabrikörerna. Under årens lopp lyckades
dessa också genom riksdagen erhålla betydande inskränkningar i
kompaniets privilegier. Det gick så långt, att kompaniet under ett par års tid
1’ick avstå från all den lönande införseln av kinesiskt siden till förmån för
den inhemska manufakturen, men då landets tillverkning icke kunde
tillfredsställa den stora efterfrågan på denna vara, fick kompaniet åter fria
händer mot viss procent på försäljningen.
En lika allvarlig invändning mot detta företag var den, att
nationalförmögenheten minskades genom utförseln av metaller och andra redliga
varor. Som det var förbjudet att utföra myntat silver, togo fartygen last
av sådana varor. Dessa såldes i allmänhet i den spanska staden Cadiz, där
man i utbyte erhöll piastrar, vilka voro gångbara i Kina. För att rättfärdiga
sig och förfäkta sin sak utgåvo kompaniets direktörer en serie stridsskrifter.
I en av dessa omtalas de stora summor, som kommit landet till godo under
de fyra expeditioner till Ostindien, som då återkommit. Fartygens utrustning
hade dragit en kostnad av omkring en miljon, utdelningarna på det insatta
kapitalet hade varit 153 °/o och återutförseln av de ostindiska varorna
inbringat mer än 1 V2 miljon daler silvermynt. Detta var ju talande siffror.
Men kompaniet hade också stora friheter. Så gott som ingen tull eller accis
erlades för de införda varorna, och staten betingade sig blott en avgift av
hundra daler silvermynt för varje läst fartyget mätte att betalas senast sex
månader efter dess återkomst.
Annorlunda ställde sig saken, då den första oktrojen utlöpte 1746. Nu
skulle staten ha 50,000 daler för varje återvändande fartyg. Styrelsen, som
tidigare utgjorts av tre direktörer, utökades till sju, och bland delägarna
utsågos tolv huvudparticipanter, som skulle verkställa revision av
räkenskaperna, vilka eljest liksom kompaniets handlingar i övrigt voro hemliga.
Genom direktörernas politiska förslagenhet lyckades kompaniet flera gånger
bli befriat från betalningen till staten. Intäkterna under den andra oktrojen,
som omfattade tjugo år, blevo även de goda, ehuru ej så stora som under
den första.
Efter den andra oktrojens utgång visade sig ständerna långt mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
