Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
livréer lör kusk och betjänt; de pryddes med sammetssnören och
förgyllda knappar. — En gammal moster till Saltza, fröken Margareta Beata
Kruuse af Verchou bjöd det unga herrskapet till sig på middag på sin
egendom Hovgården på Hisingen. Vid bordet läste först gumman åtskilliga
böner. Middagen beskrives på följande sätt: »För var och en var satt en
förgylld silverbägare, sirad med Kruuses vapen, och på bordet stod tvenne
jättestora silverkannor, den ena fylld med rhenskt vin, och den andra med
öl, maten bestod av kokt fläsk och korv, griljerad kalvbringa med murklor,
en stor stekt gris med en citron i mun, stekt häljeflundra och kokt vittling,
ostron och hummer till överflöd, gräddvåfflor så stora, att de skylde hela
tallriken och därtill sylt och björnbär. Fröken steg upp och vinkade och
tog vinkannan och drack det nygifta parets skål. Kannan gick hela laget
omkring, och alla drucko därur. Min far tackade för skålen, och föreslog
en skål för värdinnan. Inuti kannan voro små förgyllda knappar av silver,
ifrån övre brädden till botten av henne, och det var en gammal sed, att
var och en skulle dricka till knappen».
Den tysk-estländska släkten Saltza, som under Karl XII:s tid
överflyttade till Sverige, upptog och fortplantade den kärnsunda gammalsvenska
traditionen, sådan vi känna den från de många små säterierna och
boställena, där så mycket dugligt folk växte upp. Den nyssnämnde C. F.
Saltzas son, den bekante skriftställaren greve Edvard Fredrik von Saltza,
har på tal om dessa förhållanden nedskrivit följande betraktelse, som
återger intrycken från 1700-talet: »Kaptenens fru i Stenhusgården och
fänriks-frun i Rönnaregården i Yllestad och löjtnantsfrun i Kvättack kommo till
kyrkan med sina barnskaror klädda i hemvävt vadmal och tyger, som
fruarna själva vävt. Det var ingen rikedom, men allmän välmåga. Barnen
växte upp i tukt och Herrans förmaning, blevo nyttiga medlemmar i staten
utan att kunna varken polka eller galopp. De dansade en ärbar menuett
och dessemellan slängpolka, samt tjänade sig upp, ifrån att hava varit
ra-telör [trädgårdsdräng] till officerare. De slogos tappert i fält och blevo
ärliga svenske män».
Även där överflödet var sällsynt och man icke kunde tillåta sig mycken
lyx i vardagslag, strävade man dock till förfining och uppträdde gärna i
sidenklädd galavagn. Det enkla »remmalaget» — ännu använt någon gång
t. ex. på Visingsö — kunde, såsom vi nyss sågo, vid festliga tillfällen
ersättas av den ståtliga karossen. I huvudstaden synes en verklig lyx i ele-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
