Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medarbetare, och tidvis sökte sig därför tidningen till andra officiner, dels
Stolpes, dels Anders Nordströms. 1784 nåddes emellertid en
överenskommelse, och Holmberg övertog åter utgivandet. Tidningen lägger från början
an på ett livligt medarbetarskap från allmänhetens sida. Den säger sig vilja
vara »ett slags magasin, där envar utan betalning, skyndsamt och både
oförbättrat och oförsämrat, kan få infört vad hälst han behagar». Till en
början var tidningen verkligen blott ett organ för varierande insändare, som
polemiserade mot varandra med den komiska viktighet, som kännetecknar
dåtidens publicistiska meningsutbyten. Först in på 1780-talet förändrar
tidningen fysionomi, i det att Johan Henric Kellgren på allvar övertar
redak-törskapet. Dock blev det aldrig möjligt för honom att konsekvent leda
tidningen och utmönstra vad av dess innehåll, som kunde synas olämpligt.
Då Leopold med »Extra Posten» börjat experimentera i journalistik och
därvid gjort en hel del obehagliga erfarenheter, skriver Kellgren till honom
(1792): »Jag ser att herr K. Sekreteraren har bekymmer av saker som
inflyta i Extra Posten mot dess vilja och tänkesätt. Jag har gjort samma
trista erfarenhet i 14 års tid». Kellgren lyckades emellertid trots allt att
få »Stockholmsposten» till en betydelsefull journal d’avantgarde.
Politisk kan »Stockholmsposten» knappast kallas, även om den givetvis
i hela sin allmänna inställning är att räkna till reformpartiet och i
allmänhet med entusiasm och energi verkar för tidens ledande idéer och deras
förverkligande. Men det sker merendels under en rojalistiskt oklanderlig
form, i det att man hänvänder sig till konungen, den upplyste filosofen på
tronen, och påkallar hans intresse för en eller annan plan, ett eller annat
projekt i social eller kulturell riktning. Åt litterär kritik ägnas ett betydande
utrymme. Att kritiken ofta urartade till polemik och då ej alltid av det
elegantaste slaget hörde till tidens allmänna oarter. Inslaget av
förströelselitteratur är icke obetydligt. Intressant är att iakttaga, hur förmågan att i
en smidig och fängslande, ofta en smula insinuant ton behandla dagens
aktualiteter allt mer och mer gör sig gällande i de bidrag, som avhandla
detaljer och episoder ur det samtida Stockholmslivet. Här liksom på många
andra punkter föregriper »Stockholmsposten» en senare tids publicistiska
utveckling i vårt land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
