Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läran och kristna religionen, påtecknade han sitt imprimatur [trycktillstånd]
och lät det gå tillbaka till Schneider för att tryckas. Vem författaren var,
lycks han ej ha haft en aning om. Ej heller boktryckaren visste det. Han
förklarade i mars 1733, då ett nummer av tidskriften på grund av några
obetänksamma allusioner på misshälligheterna mellan den gamla och den
nya adeln blivit förbjudet av Kanslikollegium, »sig icke veta vem min man
är, emedan avtalet skrifteligen skett med den jag icke känner och dessutom
jag arken varje vecka, då av en dräng, då av en gardeskarl, då av en och
då av en annan obekant person bekommit». I detta sammanhang
meddelar också Schneider den värdefulla upplysningen, att »Argus» hade
omkring 500 fasta prenumeranter, vilket för dåtida förhållanden måste
betecknas som högst ansenligt, helst priset på arken icke var billigt. Ett
nummer hade ursprungligen kostat 2 öre silvermynt, men priset stegrades
inom kort till det tredubbla (12 öre kopparmynt).
Den anonyma tidskriftens första nummer ger ett allmänt
programuttalande. Ingen lärer ju neka, säger författaren, att sådana skrifter hava
stor nytta med sig, som på ett angenämt och lustigt sätt föreställa lärdomar
och vetenskaper. Därföre hava ock de gamla under roliga dikter, ljuvliga
samtal eller nöjsamma historier undervisat folket om dygden och likasom
skämtevis förehållit dem allvarsamma sedeläror. Så ämnar författaren —
som för övrigt talar i pluralis och kallar sig »vi» — också göra. »Vi lova
varje vecka ett ark, om Gud förlänar livet och hälsan, varuti vi ärna tala
om allt vad vi mena lända till våra landsmäns nöje och nytta.»
Programmet låter kanske en smula ensidigt moraliserande, men Dalin
var alltför god journalist för att följa det med överdriven konsekvens.
Visserligen skrev han en hel rad ark, innehållande sedelärande betraktelser
och förmaningar i ekonomiska och sociala ämnen, men ej sällan bröt han
BILAGA VID DENNA SIDA. Carl Nyrén — numera mest känd som författare till
psalm 360 i 1937 års psalmbok ■— var en av skedets typiska mångfrestare. Han blev
lektor i Linköping och slutligen kyrkoherde i Kuddby i Linköpings stift, men han hade
dessförinnan hunnit med att vara »vicedirektør» för manufakturverken i Alingsås under
Alströmers vistelse vid riksdagen. Vid Patrick Alströmers bröllop 1760 uppvaktade han
med en lång bröllopsdikt på en lustig rotvålska, som de tyska vävarna talade i Alingsås,
med inslag av svenska och latin —- man lägge särskilt märke till makaronistrofen i slutet
»spelmanni gnidite gigis». I åtskilligt föra verserna med sina lustiga infall och friska
jargong tanken på Bellman; de blevo så populära, att de flera gånger omtryckts. Nyréns
bröllopsverser ge en god föreställning om den litterära underhållningen vid förnämare
familjers högtider, dop, bröllop, begravningar, vid vilka icke gärna dylika verser fingo
saknas. Tidens tillfällighetsdiktning flödade rikt. — Facsimile i någon förminskning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
