Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste hela verksamheten en längre tid nedläggas på grund av den påbjudna
landssorgen vid drottning Ulrika Eleonoras död. I januari 1743 öppnades
teatern åter men förde blott ett tynande liv. Intresset för svensk scenkonst
hade avtagit, och i stället inriktade man sig på att få till stånd ett
förstklassigt franskt spektakel i Stockholm; den nu tongivande personligheten,
kronprinsessan Lovisa Ulrika, var också i sin åskådning helt franskt
orienterad. 1753 gjorde det omsider inkallade franska sällskapet sin entré på
Bollhuset, från vars scen de svenska skådespelarna samtidigt obönhörligen
avhystes.
Helt försvann dock icke truppen från 1737, fastän den icke längre fick
spela i huvudstaden. Medlemmar av densamma bereste länge landsorten
och gåvo föreställningar på olika håll, andra återkommo så småningom till
Stockholm och upptogo på nytt sin verksamhet, fastän under anspråkslösa
yttre förhållanden. Betydelselös blev dock icke denna deras ihärdighet, ty
genom den knytes bandet samman mellan vår första fasta talscen och den
gustavianska periodens svenska folkteater.
JACOB WALLENBERG OCH »MIN SON PÅ GALEJAN».
Med stolthet säger Linné i ett av sina berömda tal: »Vi hava ej fått
fenor och spov som fiskarne, och dock har vår hjärna lärt oss simma till
bägge Indierna». Då man började verka för upprättandet av en svensk
handel på Fjärran Östern, hördes visserligen från sparsamhetsivrare och
över-flödsfiender många röster, som energiskt protesterade mot »den onyttige
och skadelige Indiske commercien». Den var dock snart i full gång.
Från de expeditioner, som det Ostindiska kompaniets fartyg företogo,
finnas en hel rad journaler bevarade, men ingen av dessa sakliga och
allvarsamma redogörelser har nått en berömmelse jämförlig med den
skämtsamma resedagbok, som under skeppet Finlands Kinaresa åren 1769—71
fördes av dess ungdomlige skeppspräst Jacob Wallenberg. Gnistrande kvick,
fyndig, frodigt humoristisk, respektlös och temperamentsfull samt därtill
utrustad med en otroligt fin och säker iakttagelseförmåga, ägde han i rikt
mått förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig alla de tusentals nya
intryck, vilka under en segelfärd över världshaven måste tränga sig på en
tjugofyraårig ungdom, som tidigare just ingenting annat sett än väggarna
i föreläsningssalarna i Uppsala. Redan från början har han varit på det
klara med att hans resedagbok icke skulle bliva något i den vanliga stilen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
