Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1700-talets avancerade frisinne både på det religiösa och moraliska området.
Men på botten av hans väsen ligger en gammaldags och patriotisk
karolinsk fromhet, som visar oss, hur djupt ned hans rötter sträckte sig i den
svenska jorden. Denna starka och levande kärlek till fäderneslandet hade
han tagit i arv från sin gamle farfar, som kämpat med musköt och
liugg-värja i Karl XII:s armé. »Stackars gubbe», berättar Wallenberg om honom,
»han mådde väl ända till 1742, då han läste i Posttidningen, att ryssarna
hade skjutit viktoria med svenska kanoner i Helsingfors, varutöver han fick
slaget och dog». Själv tyckte sig Wallenberg av sina långvariga resor ha
som slutresultat endast nått fram till en högre uppskattning av sitt eget lands
värde. Det är denna känsla han givit uttryck åt i de i sin enkla och varma
uppriktighet rörande raderna:
»Sverige säger jag till slut
är det bästa Gud har skapat:
Jag ej andra land begapat,
om jag vetat det förut.»
Efter att ha lämnat sin tjänst hos Ostindiska kompaniet, vilken fört
honom på ytterligare tvenne långresor till Kina, sökte Wallenberg en
prästerlig tjänst i hemlandet och utnämndes av Gustav III (1777) till
kyrkoherde i Mönsterås, där den muntre reseskildraren enligt kyrkorådsprotokollen
visade sig vara en sträng sedernas väktare, som energiskt inskred mot all
slags lättfärdighet och höll hårt på den kyrkliga disciplinen. Hans
verksamhet blev emellertid ej lång, ty redan året efter sin utnämning avled han,
blott trettiotvå år gammal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
