Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET INREP0L1TISKA LÄGET UNDER GUSTAV III OCH
GUSTAV IV ADOLF.
Den gustavianska tiden (1772—1809) ter sig, om man jämför den med
både föregående och efterföljande perioder i vår historia, som ett
egenartat, inom sig slutet tidevarv. Särskilt gäller detta om det skede därav,
som framför allt förtjänar benämnas det gustavianska, nämligen Gustav
III:s regering från 1771 till 1792. Den främsta förklaringen härtill ligger
innesluten i Geijers bekanta yttrande: »Sveriges historia är dess konungars»:,
tiden präglas i sällsynt grad såväl på gott som ont av konungens egen,
starkt framträdande personlighet.
Med sin ovanligt rika andliga utrustning, son till en högt begåvad mor
och genom henne stammande från betydande fursteätter var Gustav III född
till tronen. Han hade fått en uppfostran och en utbildning under barndom,
ungdom och tidigare mannaår, som gjort honom väl ägnad för sin kom
mande gärning. Han hade vuxit upp vid ett hov, där han samlat en rik
erfarenhet och tillägnat sig allvarliga kulturintressen, där han lärt känna
det politiska spelets tjusning men också dess faror och avigsidor. Hans
temperament hade en sällsynt rörlighet och känslighet; hans sinne, stod
öppet för de mest olika intryck. Han var på en gång realist och romantiker,
förenande en skarp, skeptisk iakttagelseförmåga med en viss svärmisk
inställning till omvärlden. I grunden var han — och detta var både hans
stora andliga tillgång och hans olycka som politiker — en konstnärsnatur,
en fantasimänniska, i somliga hänseenden genial, i andra beklagligt i
avsaknad av verklighetssinne, liksom av den nyktra pliktmänniskans
underordnande av det egna jaget under uppgiften. Bristen på inre balans
förvärrades säkert av hans olyckliga familjeförhållanden; Gustav III ägde icke
en enda nära anhörig, som gav honom verklig kärlek eller moraliskt stöd.
Ehuru omgiven av vänner stod han med åren allt mera tragiskt ensam.
FOLDER VID DENNA SIDA. Detta, den svensko 1700-talskonstens mest monumentala
verk, på vilket konstnären arbetade de nio sista årei, av sitt liv utan att få det fullbordat,
skildrar på ett grandiost sätt Gustav III.s kröning i Stockholms Storkyrka. Målningen
återger det högtidliga ögonblick, dd ärkebiskopen, Magnus Olai Beronius, och riksrådet
greve Adam Horn sätta kronan på konungens huvud. Hertigarna Karl och Fredrik Adolf
stå bredvid, en på vardera sidan. Längre till höger sitter drottningen på sin tron. Kyrkan
är för övrigt fylld av rikets ständer, hovets damer etc. Av de omkring 200 personer, man
urskiljer på den över fem meter långa duken, äro mänga lätt igenkännbara. —-
Oljemålning av C. G. Pilo 1782—93. Nationalmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
