Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åt superi inom alla samhällsklasser från den högste till den lägste som vid
1700-talets slut och 1800-talets början. Inom vissa ledande kretsar insåg
man emellertid situationens allvar och förstod, att konungens person
utgjorde det avgörande hindret för Sveriges räddning ur den aktuella krisen.
Gustav Adolfs fullständiga åsidosättande av riksdagen, t. o. m. under de
senare krigs- och krisåren, hade gjort enväldet förhatligt. Så kom
revolutionen 1809, som genomfördes av några rådiga män i konungens omgivning
och hade Gustav Adolfs avsättning från svenska tronen till följd, att sopa
också enväldet med sig. De bittra erfarenheter, man gjort av kungamaktens
överbetoning under de sista fyrtio åren, ledde självfallet till att riksdagen
med förnyad auktoritet framträdde som det högsta uttrycket för nationens
vilja. Ur krisen 1809 utgick omsider segrande det konstitutionella
styrelsesätt, som Gustav III endast motvilligt famlat efter 1772.
KULTURELL NYORIENTERING.
På statsskickets område innebar inte den gustavianska tiden någon
särdeles rik positiv utveckling. Erfarenheterna hade oftast varit av negativ
art; det var av dem man 1809 lärde sig finna vägen till något bättre. Det
politiska intresset var inte på långt när så levande som under Frihetstiden.
Detta var också helt naturligt, då en med åren allt strängare censur
förkvävde all fri diskussion av även de mest ofarliga politiska ämnen. Under
Gustav IV Adolfs tid skärptes denna censur på det mest orimliga sätt: det
gällde för konungen att till varje pris hindra något av de onda smittofröna
från den franska revolutionens tankevärld att fördärva det svenska folkets
sinnen. Regeringen förbjöd införandet av franska tidningar, ja inte ens
franska böcker fingo införas utan särskilt tillstånd. Som Gustav Adolf
avskydde inte bara franska revolutionen utan också Napoleon, förbjödos
tidningarna att intaga några som helst notiser om »Ruonapartes» person,
1806 utfärdades förbud att ens omnämna de politiska och geografiska
förändringar i Europa, som genomförts under denna tid. 1807 påbjöds att
kejsar Napoleon inte en gång fick omtalas som »M. Ruonaparte» utan blott
som »N. Ruonaparte». En betänklig följd av censuren under den
gustavianska tiden var också, att då diskussionen inte fick föras i frihet, den i
stället trycktes ned i det fördolda. I dess skumraskatmosfär frodades ett
småaktigt skvaller, en illvillig förföljelselusta, som under Gustav III:s tid
framför allt inriktades mot konungens egen person. Rlott alltför ofta slår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
