Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bränning på landsbygden till två korta terminer om året. Vidare
begränsades den sädesmängd, som varje termin finge brännas. Den utgjorde för
ståndspersoner 2—3, för allmogen V2—2 tunnor; avgiften belöpte sig för
de förra till 3, för de senare till 2 daler smt pr tunna. Även för
salubränningen bestämdes ett visst kvantum spannmål om året för varje krögare.
Denna brännvinsförordning fick ännu kortare livslängd än den
föregående. Redan efter ett år blev den upphävd. Detta var en av de åtgärder,
varmed Hattarna sökte stilla det häftiga missnöje, som den nesliga utgången
av deras ryska krig uppväckt i landet.
Vid riksdagen 1746—47 var det politiska läget ändrat. Hattarna, som
en tid måst kämpa hårt för att hålla sig kvar vid makten, kände sig nu
sadelfasta. Detta visade sig bl. a. också i deras brännvinspolitik, vilken blev
mera radikal än förr. Enligt Hattarnas näringspolitiska åsikter ägde staten
en mycket vidsträckt rätt att ingripa reglerande i näringslivet. Den enskildes
synpunkter måste vika för statsnyttan. Detta tillämpade de nu på
brännvinsbränningen. Den var enligt deras uppfattning helt enkelt riksfördärvlig.
De senare åren hade spannmålsinförseln stigit till 500,000 tunnor i årligt
medeltal, vilket förorsakat riket en utgift av 1,5 å 3 miljoner dal. s:mt,
beroende på sädespriset. Men nu beräknade man, att brännvinsbränningen
årligen slukade 436,000 tunnor, alltså nästan precis lika mycket som hela
importen. Den nytta, som brännvinet påstods medföra i hushållet och
dran-ken vid boskapsutfodringen, underkände de alldeles. »Det är emot
erfarenheten att tro, att brännvinssupande gör annat än mod utan styrka.»
Brännvin vore i själva verket en överflödsvara och därtill den skadligaste av
alla! Kunde det ej alldeles avlysas, borde det åtminstone beläggas med så
stor skatt, att konsumtionen betydligt minskades, »så att den ädla svenska
nationen, som höll på att bli försupen och utmärglad av brännvin, i tid
kunde frälsas». Det botemedel, som de ivrigaste föreslogo, var att avskaffa
all husbehovsbränning och göra brännvinstillverkningen till statsmonopol.
Fördelarna härav skulle bli flerfaldiga: bränningen skulle kunna regleras
•efter årsväxten och spannmålspriset, i stora brännerier skulle man erhålla
mera brännvin efter varje tunna spannmål, varigenom alltså säd skulle
sparas, och sist men icke minst skulle kronan kunna få en årlig inkomst av
brännvinet uppgående till 2 miljoner daler smt. Den kraftiga beskattningen
skulle göra brännvinet dyrt, varigenom konsumtionen kunde väntas sjunka,
utan att brännvinet helt förbjödes. Då planen på brännvinsmonopol mötte
motstånd, sökte de ledande bland Hattarna i ett nytt utlåtande ytterligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
