Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra jämförelser dem emellan. Materialet var omfattande samt oberört
av nivelleringar; resenärerna rörde sig som regel i en för dem ny värld
och hade därigenom särskilda förutsättningar till friska iakttagelser. Man
försökte därvid gärna bilda sig en uppfattning även om karakteristiska drag
i svenskt folkpsyke. Både Linné, Hulphers, Kalm, Tidström, Palmstedt,
Ehrensvärd, J. W. Schmidt, Schubert, Arndt m. fl. ha därvid noterat ofta
mycket träffande omdömen om folkkaraktären i olika bygder och om dess
sammanhang med landskapet och jorden. Särskilt de hårda omdömena
kunde väl ibland bero på tråkiga omständigheter, som resenärerna av en
ren tillfällighet råkat ut för, men många yttranden äro nog så träffande.
Ett klassiskt schema är därvid jämförelsen mellan inbyggare på slätten och
i skogsbygden, kanske i särskild grad tillämpat på Skåne, där jämförelsen
så osökt erbjöd sig för de uppsvenskar, som kommo ned på slätten bland
dess tunga, trygga och självmedvetna bönder. Redan Linné hade därvid
gett företräde åt skogsbon, och det fanns således en viss tradition att bygga
på. Vid sin avresa norrut från Skåne 1749 säger han sammanfattande:
»Gyingarna äro av bägge könen ett hyggeligt, muntert, tilltagset och vigt
folk, och tyckes bondfolket häruti nästan övergå de andra av sin nation».
Palmstedt torde ha ansett sig göra en god och riktig iakttagelse, då han
jämför folket och deras dragare: »Folket i allmänhet äro till humör vida
skilde från de glättuge smålänningarne. Äro ock hästarna eller —
anständigare på skånska — öken, av ett folket ganska likt temperament, stora,
lata och långsamma. En märklig skillnad var likväl emellan skogs- och
slättbygdens både folk och fä, den förra traktens långt rörligare än den
senares». Intressant och på samma gång typisk för denna resenärernas
form för skildring av folkkaraktärer är Linnerhielms uppfattning, att man
i böndernas sätt att färdas och umgås med sina hästar kan utläsa typiska
drag i folkkaraktären för olika bygder. Hans beskrivning, vartill han själv
gjort en illustration, är värd att anföras: »Under denna resa har jag tyckt
mig finna, huru folkets lynnen nästan i vart landskap äga något eget eller
karakteristiskt och skiljaktigt, som härflyter av olika jordbruk och
levnadssätt, och som röjer sig även i de minsta saker: nästan i de piskslängar
skjutsbonden ger sina hästar. Södermanlänningen till exempel, van vid en
lätt penningeförtjänst genom Stockholms nära läge till avsättning, där han
lika lätt uppmuntrar sina sinnen till mera buller än styrka, sätter sig ledigt
och bekvämt på sin vagn och ger smällar, som genomskalla luften, utan
att röra hästarnas hull. Östgöten, lika modig och bekväm på sin vagn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
