Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eldfarans skull. Kyrkan och prästerna hjälpte därvid energiskt till. Seden
torde dock i mycket stor utsträckning stamma från kyrklig tradition, men
blev sedan av kyrkans män ansedd som utslag av hedendom och papisteri.
SINNELAG OCH UMGÄNGESSED.
Vad den andliga hygienen hos folket beträffar, så kunde det ju inte
heller vara så väl beställt med denna under en tid, då allmogen mer än
någonsin led under brännvinslasten och då brännvinsdrickandet under
kro-nobränneriernas tid till och med uppmuntrades från högsta ort. Otaliga äro
tidens vittnesbörd om brännvinseländet. Strokirk säger i sin resa 1806 om
bönder i Västmanland: »Som det var söndag, fingo vi tillfälle att se
allmogens högtidslynne, och förundra oss över den kraftiga verkan, som
brän-vinet här kunde medföra, ty inom en timma efter gudstjänsten sågo vi de
flesta bergsmännerna så rusiga, att de syntes liksom gå uti töcken. Men om
de i anseende till sin benägenhet för bränvin förtjäna att tadlas, kan man
nämna till deras heder att de till sin klädedräkt icke följa tidens växande
luxe, utan bruka allmänt sina grå vallmanströjor med häktor. Detta kan
dock icke lämpas på kvinnfolken, vilka här, som annorstädes, söka
tillfredsställa begäret att lysa». Hulphers träffar vid sin resa i Skåne 1759
på bönder vid Tranås, »som söpo och dundrade, sedan de avlossat vedforor,
dem de hemkört åt gästgivaren; vid tillfrågan vad de fått i betalning, sade
de sig icke här på orten köra för betalning, utan’göra forgille att tjäna
varandra, varför de nu fått vedergällning i mat och dricka».
Det är tydligt, att umgängeslivet bland allmogen var rått, ofta blodigt.
Delvis var brännvinet skulden, men den gamla krigiska andan var också i
viss mån tradition sedan den långa ofredens dar. »Folkets lynne var ännu
krigiskt», säger Lilliebjörn i sina hågkomster från Värmland, och han
berättar vidare, att det ansågs naturligt, ja rentav önskvärt med slagsmål och
uppträden vid gillestillställningarna. Om det inte blev så, hände det, att
PLANSCHER VID DENNA SIDA. Dessa bägge framställningar av »Almoge i Småland» och
»Almoge i Leksand uti Dalarne», båda i kopparstick av J. F. Martin efter oljemålningar av
Pehr Hilleström, ge visserligen ingen tillförlitlig bild av byggnadsskicket. Dräkter,
husgeråd, redskap och möbler däremot äro återgivna med en realism, som gör den stora
mängden av Martinska kopparstick, varur dessa och åtskilliga andra av planscherna i detta
band äro hämtade, till en värdefull bilderbok över svenskt liv på 1700-talet. — Kolorerade
kopparstick ur »Costumes des Paysans de divers Cantons en Suéde». Lunds universitetsbibliotek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
