Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
februari 1767. En politigevaldiger Leufstadius
hade retat honom genom att i ett sällskap
uppträda som bondkomiker, varvid han inte drog sig
för att stjäla några av hans infall utan att veta,
att han var närvarande. Nu kom Bellmans tur
att roa gästerna. »Bellman satte sig så för et
Bord, grimacerade at stämma orgor, trampade
och intonerade, och sedan han fådt sine Thoner
i ordning spelte han up
’Min fader han hade fem barn
Alla voro de Canadier
Fyra af dem hängde de i segelgarn
Den femte blef gevaldiger.’
Herr Politievaldigern tog sin hatt, gick sin väg,
och ville ej vidare veta af application.»
I samma mån som den barnsliga glädjen åt
allehanda ordensspektakel har avtagit, har den
komiska glansen över »ordenskapitlens»
bullrande upptåg bleknat. Men inte ens här förnekar sig
Bellman. Skönhetens och sångens genius har icke
alldeles jagats bort av spritdunsterna. Och för
episteldiktaren ha de spelat en roll, som inte får
glömmas. Utan dessa dramatiska förövningar
skulle han inte ha lyckats förvandla den enkla visan till något nytt och
säreget, som inte låter tvinga sig in i vedertagna former utan förenar dem
alla — lyrikens omedelbara stämning, berättelsekonstens färgrika vimmel
av människor och händelser, dramats liv och rörelse.
Där Dalin slutade, tog Bellman vid. Han lånade flera av de melodier,
som Dalin hade använt, ja, t. o. m. vändningar och omkväden, som hade
kommit i svang genom den äldre skalden: »den älskog vele vi
berömma ––––––allrakärestan min, jag kan eder aldrig förglömma» eller
»allt väl–––– — ni förstår mig väl» och andra. Han försökte sig som
adertonårig nybörjare i Dalins satiriska stil med »Tankar om flickors
ostadighet» (1758) och fick två år senare beröm av läromästaren själv för
gesällprovet »Månan». Men det större formatet passade honom aldrig: han
blev bara långrandig. En helt annan snärt är det i hans visor, t. ex. i den
bara ett par år senare skrivna Fredmans sång n:r 63:
Bellmans cittra, ärvd av
farfadern, är ett av de båda
instrument, som bevarats efter
Bellman. — Sv. akademien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
