Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lysningstiden, skrattade åt de gamla
judiska patriarkernas invecklade
släktskapsförhållanden och njöt av
att blotta bristerna hos kyrkans
tjänare. Men han var alltför befäst i
sin barndoms tro för att ett enda
ögonblick vilja gyckla med
evangeliernas kristendom. Skämtet rör
aldrig vid kärnan, bara vid de yttre
formerna, vid den gamla
bibelöversättningens tunga språk, som tiden
började växa ifrån och vars
skönhet ganska få hade sinne för.
Bell-man fattade kristendomen på sitt
eget vis, i barnslig ovetenhet om
kristna synd- och skuldkänslor.
Man må gärna kalla den naiv eller
ytlig, men man har ingen rätt att
betvivla dess uppriktighet.
Fred-mansdiktningen rinner upp ur
parodien, men denna blir snart för
trång. På samma sätt hade
Cer-vantes i »Don Quijote» och
Fiel-ding i »Joseph Andrews» gripits
av sina romanhjältars mänskliga öden, så att de glömde det ursprungliga
syftet, som var att driva med vissa litterära modeformer. Allt flera och
rikare bli de flöden, som strömma till från alla håll, allt större de
vidder de famna om. Visan fylls med ett innehåll, så rikt att den ibland
sprängs sönder och ger plats för obunden prosa. »Fredmans epistlar» blir
för Bellman detsamma som »Törnrosens bok» för Almqvist, det livsverk,
som han bär med sig och som växer med honom. Det är därför
nödvändigt att först kasta en blick på epistlarnas yttre öden.
De första 25 epistlarna, i huvudsak desamma som nu, härstamma från
åren 1768—1770, skaldens fruktbaraste tid. De närmaste åren tillkommo
nya epistlar i rask följd fram till 1774, då han t. o. m. fick privilegium
på tryckningen genom kungens eget ingripande. Att arbetet väl närmast
av ekonomiska skäl ändå inte kom ut, medförde, att episteldiktandet tills.
Elis Schröderheim var icke bara den »tjocka
statssekreteraren, som prelaterna fara till»,
han var också en vitter man och glad
skämtare, en typisk representant för andan vid
Gustav III:s hov. Här kommer han närmast
i åtanke som Bellmans energiske gynnare.
Silhuett i den på annat ställe i detta band
nämnda Lindahls »Minnesbok». Göteborgs
stadsbibliotek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
