Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tärda lungor, sjuder ännu kärleken till livet, och livet segrar — för denna
gång. Genom att så ofta anlita Movitz gör Bellman honom slutligen till en
lusenkonstnär, som inte bara spelar alla möjliga instrument utan t. o. m.
uppträder som målare. Denne Movitz är egentligen en helt annan person.
Om Movitz övervägande får uttrycka veka och vemodiga stämningar,
så är Mollberg — trots sitt namn — stämd i dur. I epistlarnas ordningsföljd
uppträder han först i n:r 37, och på samma sätt som tidigare Movitz
behandlas han nu i en lång rad epistlar. Den verklige Mollberg, som var
misslyckad fabrikör och ryttare vid livregementet, men inte korpral som i
epistlarna, hade dött 1772. Icke desto mindre får han i »Mollberg, stå
stilla, stå stilla vid grind!» flera år efter sin död posta som grenadjär
framför porten till Kungsträdgården. Han är över huvud en användbar
person-nage. Den verklige Mollberg hade haft danslokal, och som dansmästare
uppträder han också en gång i epistlarna. Framför allt är han en grann karl,
som pryder upp bröllop och begravningar och andra festliga tillställningar
med sin uniform. Movitz’ känslosamma och Mollbergs livslustiga motiv
växla med varandra, kontrastera och stödja varandra. Klart åtskilda äro
de icke. Någon gång skulle man kunna byta ut det ena namnet mot det
andra. En gång har rent av Bellman själv gjort det. Episteln om
kägelspelet hos Faggens (n:r 55), skriven 1773, handlar om Mollberg, men i
överskriften står av misstag Movitz. Att skalden här har haft Movitz i tankarna,
när han vill beskriva Mollberg, tyder på att den senare är en nykomling i
dikten. Några djupare känslor ger denne lättlevade herre aldrig uttryck åt.
Bellmans människor tillhöra de lägre samhällslagren, men där finnas
inslag ur medelklassen: hantverkare, underofficerare, lägre tjänstemän i
tullen, kämners- och hallrätterna, som ha sett bättre dagar. Full jämlikhet
råder, och ingen känner sig förmer än den andra. Man har sammanställt stor-
FACSIMIL VID DENNA SIDA. Det näst sista av Tjälvestabreven är åtföljt av en
lavering med lätt färgläggning, troligen av Bellman själv. Den visar, hur den lagerprydde
skalden, som april—juni 1794 suttit bysatl på slottet, efter frigivningen mottages av
sina vänner; brevet är riktat till »fru Kempensköld, fru Skytte, fröken Löfving [Löfling],
major Kempensköld, lieutn. Stiernflycht ock den beskedliga pastorn eller kyrkoherren, som
vi talat om». Tydligen ha de alla verksamt bidragit till hans frigivning. Till höger
hög-vaktsflygeln med en posterande soldat framför byggnaden. Versen under lyder: »Mina
wänner från min säng, ser jag Er på långt håll nalckas, hiertat af min frihet swalckas,
sen min lefnad warit sträng. Vivat för den Movitz arma som nu sina syskon ser —
wänskap velat sig förbarma ock hwart bröst, mitt bröst tillber. Movitz.» — Kungliga
biblioteket, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
