Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till exempel i den älskvärt världskloka berättelsen om ett par
barndoms-väninnor Eglé och Anette, som ger en hel liten livs- och tidsbild, där ej
heller det sentimentala fattas. Och gammalmansklokheten och
världstrött-heten kan få en viss pompös storhet i de leopoldska lärodikterna:
»Min son, tag läran av min mund:
giv akt på tidens flykt i dina unga dagar
och lyssna i din vår till levnans visa lagar.
Han varder kommande, den stund,
den stund av långsam död, den stund av evig dvala,
då styrkan brutit upp med viljan sitt förbund,
då mjölnarena mer ej mala
och huset darrar på sin grund
och tinnarna därav stå kala
och mörkret bryter in igenom fönstrens rund.»
En och annan gång blir han emellertid en smula prosaisk och filiströs:
»Gör godt, var nyttig, lef i dina mödors minne,
Så skall du, af din dygd och landsmäns aktning stödd,
Gå ålderns dag emot med oförfäradt sinne
Och dödens — utan blygd att hafva varit född.»
Det var denna sorts lärodikt, som hos de många efterhärmarna blev
helt skolmästerlig och platt och därför efter den litterära omvälvningen
framkallade de unga släktledens hånfulla angrepp.
Också Voltaire hade varit »vis» och »filosof» men framför allt förbundit
den egenskapen med en förmåga att säga elakheter och en förmåga att säga
artigheter, båda lika eleganta och därvidlag ojämförliga i världslitteraturen.
Vår Leopold hinner någon gång ett gott stycke upp till mästaren. Folk
av hans typ hör ej till dem man tager där man släppt dem, och denna dubbla
botten kommer åskådligt fram hos honom.
»Inför den höge dåren buga
men djupt, så djupt, min son att ej han ser dig le.»
FACS1M1L VID DENNA SIDA. Det nummer au Stockholmsposten, som här återges i
facsimil, ger en rätt god föreställning om vår förnämsta Stockholmstidning pä 1770-talet.
Det börjar, som mer än en gäng händer i denna årgång, med en karikatyr av tidens
befängda damfrisyr, därefter följer en dikt, en kuriös artikel om engelsmännens kärlek och
en recension över en bok i ett då mycket aktuellt ämne samt avslutas med en annons
om utkomna böcker. Andra nummer innehålla notiser om ankomna resande, förlorade
saker och mycket annat dylikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
