Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säkert icke upptagits alla de förnödenheter, som gården själv
producerat, vilket tydligen framgår av den ringa posten för smör och ljus.
Kalkoner och orrar återkommo också ständigt på matsedeln vid högtidliga
tillfällen.
Till de förnämare dryckerna, som serverades vid bjudningarna, hörde
framför allt »bischof» — eller »erchebischof» —, ett slags bål, i vilken
pomerans ingick som en viktig beståndsdel, »pounch», en arraksbål med
mer eller mindre kraftiga tillsatser, samt »körsbär», som helt enkelt var ett
slags körsbärsbrännvin. Till maten drack man ju sedan gammalt också
rhenskt vin och kallskål förutom de drycker, som ovan nämnts ur fru von
Schnells dagbok.
På eftermiddagarna träffades gärna damerna vid en kopp te, och man
tycks ha varit rätt känslig för kvaliteten. I dagböckerna skiljer man sålunda
mellan grönt te (där bladen upphettats, innan de rullas), brunt te (som
genom soltorkning eller kemisk behandling utsättes för jäsning), och
tevatten, vilket senare alltid nämnes med en liten biton av förakt.
Musiken tyckes inte ha intagit någon större plats utanför teaterns murar.
Möjligen torde konung Gustavs bristande intresse för tonkonsten ha bidragit
till detta förhållande. Det berättas om konungen att han endast tyckte om
mycket bullrande melodier, men inte brydde sig om milda och känslofulla.
Detta bestyrkes också av den tyske musikern Joseph Kraus, som kom till
Sverige 1777 och 1788 utnämndes till hovkapellmästare. I ett brev från
1779 skriver han: »Som Konungen icke en gång älskar musik, var i direkt
väg ingenting för mig att vänta ...»
Visserligen voro i en del hem särskilt herrarna amatörer på violin,
klarinett och fortepiano, men den privata musikunderhållningen synes mest
ha inskränkt sig till lugnare stunder i små utvalda sällskap, t. ex. hos
general Philip von Schwerin. Däremot medverkade naturligtvis stundom smärre
orkestrar för dansen och som taffelmusik.
Dansen hindrades ofta av kavaljerernas starka dragning till spelborden,
men emellanåt var damernas lockelse så stor, att balen fortgick till arla
morgonstunden. Man började vanligen med den ceremoniella menuetten
och kadriljen, fortsatte med olika kontradanser, i vilka herrarnas
korpulens och damernas ålder ofta betydde ett skämtsamt inslag i kvällens glädje.
Då och då stack man emellan med en vals, där kavaljererna, som Tersmeden
framhåller, gjorde de största ansträngningar. Han själv är för övrigt mycket
stolt över att ännu på sextionionde året kunna dansa vals.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
