Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nära i sina satirer mot högfärd och brackighet, betraktas ofta som en högst
tillbakadragen person och en författarinna i smyg. De fåtaliga uppgifter
vi äga om hennes hemliv ge helt andra synpunkter. Särskilt värdefull är
Marianne Ehrenströms dagboksanteckning om Anna Maria: »Fru Lenngren
undvek stora världen och var bara tillgänglig för ett fåtal utvalda vänner,
bland vilka hon otvunget hängav sig åt sitt sprudlande humör; hon förde
en konversation med största lätthet, ägde oberäkneliga andliga resurser, väl
funna och träffande svar, vilka man ännu i dag [1826] citerar».
Rosenstein, Adlerbeth, Lehnberg, Leopold, Blom, Rutström, A. G.
Silfver-stolpe, Bergström, Franzén och Kellgren hörde till kretsen, och man kan
vara övertygad om att det inte var maken i hemmet på Beridarebansgatan
21, Carl Peter Lenngren, redaktör i Stockholms-Posten och Kellgrens
kollega, som härvidlag var den största lockelsen. En samtida
memoarförfattare skriver: »Det är visst att fru Lenngren i sitt hus väcker lika mycken
vördnad som hennes skaldestycken beundran». Läser man fru Lenngrens
dikter, kan man å andra sidan icke hysa tvivel om att hon ägde en
djupgående kännedom om sällskapslivet inom de förnäma och förmögna
kretsarna. Hennes ironi i »Herrns och fruns morgonkonversation» är helt
enkelt strålande och kastar blixtljus över den gustavianska världens
besvärligheter, när det gällde att föra ett ståndsmässigt hus:
»Frun: Nå, vår supé den var ju fin?
I bästa smak allt arrangerat
och dekorerat, väl eklärerat,
syperbt serverat.
Herrn: Och huset rätt nu ruinerat!
Frun: Bevars, vad du gör elak min.
Vi ser ju folk av första klassen!
Ett hus som vårt, av bästa ton . . .
Man måste . . .
Herrn: O, ja visst. . . men kassan . . .
Jag blir bankrutt, jag gör cession.»
Det Lenngrenska hemmet utgjorde enligt Rosenstein en fristad för den
goda smaken, och det förefaller, som om umgänget här var mera vettigt än
annorstädes. Man kan inte begära att det grovkorniga skämtet helt
undertrycktes, men det berättas, att den spirituella värdinnan kvickt strypte varje
skämt, som saknade den nödvändiga udden. Till fru Lenngrens stora tjus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
