Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vis på grund av beställningar men kanske inte minst driven av en stark
längtan efter herrgårdarnas rika bord. Själv talar han någon gång om elva
dygn »hos den hederlige vännen greve Ehrensvärd. Där har jag njutit all
den sällhet gudarne äga: Hälsa, trevnad, välmåga, verksamhet. Aldrig har
jag varit flitigare». Ehrensvärd ritade ju själv rätt bra, och Sergel säger:
»Vi ritade i kapp. Jag tillstår, att jag blev mycket efter men jag pustade
och ritade».
Klyftan mellan den kulturperiod, som officiellt gick i graven med
Gustav III, och den följande har i allmänhet överdrivits. Under det att
det franska folket, från vilket vi under nästan hela 1700-talet hämtat våra
impulser, snabbt dansade fram mot ett vulkanutbrott, försiggick i Sverige
utvecklingen lugnt till enkel borgerlighet. Visserligen skriver Oscar
Levertin i samband med kung Gustavs frånfälle: »Svenska rococon var
död. All den snirklande, gyllene ornamentiken i lustslotten hade mistat
sitt teckenspråk, och den gustavianska tidens skyddsgudinna med sin
pudrade paryr och paljetterna på sin sidendräkt, med det Voltaireska,
kloka leendet kring munnen och nöjets bjällra i sin hand hade för
alltid försvunnit, och fåfängt letade man på gångarna i Haga och
Drottningholm efter spåren av hennes lilla rödlackerade sko.» Kärnan i
Lever-tins underbara stilisering av övergången från tjusarkonungens till Gustav
IV Adolfs tidsskede finner man väl snarast i att en stor personlighet —
med sina glänsande förtjänster och egenartade lyten — lämnat scenen.
Som vi sett, utövade hovet endast ett ringa inflytande på sällskapsliv
och umgängeston, men man kan lätt fastställa, att det svenska kynnet
snart blir torrare och tråkigare efter kronprinsens tronbestigning. I de
samtida dagböckerna märker man också klart — och detta tycks vara
karakteristiskt för alla sekelskiften —- att »den gamla goda tiden» bittert
saknas. Avståndet från hovet förlänges ytterligare inom sällskapslivet,
och medan man tidigare nöjt sig med att vara spydig mot hovfester och
hovintriger, uppträda nu aristokraterna och de rika borgarna med en
utpräglad animositet mot den kungliga familjen. De ekonomiska
förhållandena voro ju inte heller de bästa, och naturligtvis tänkte många
tillbaka på den underbara tiden vid 1770-talets slut, om vilken bl. a. den
ovan nämnde musikern Joseph Kraus vittnat i ett brev från Stockholm
till sina släktingar i Tyskland: »Här är allting glänsande och gladt: så
många lustbarheter, att man icke skulle vänta sig något slut på det».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
