Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trygghet på egna gårdar bättre kunde säkerställas av kejsarinnan Katarina
än av Gustav III. De voro separatister, för vilka den svenska
stormakts-drömmen icke hade något som helst emotionellt värde. Man kan icke heller
säga, att de hade fel, ty deras ideal realiserades rätt fullständigt för
Finlands del under Alexander I, Nikolaus I, Alexander II och Alexander III;
under dessa härskare hade de svensk-finländska aristokraterna mycken
trevnad, social frihet och ypperliga ekonomiska villkor; sedan stötte som bekant
nyvaknad finsk nationalism samman med urgammal rysk, men det är en
annan historia.
I det egentliga Sverige blevo förhållandena mera komplicerade. Axel
von Fersen d. ä. har ju blivit mycket hårt bedömd, detta oaktat han var
en klok och dugande man och på sitt sätt en varm patriot. Hans memoarer
vimla av minnesfel, men det göra alla memoarer; orsaken till den hårda
domen över mannen är den, att han som gammal representant för
Frihetstidens aristokrati icke ett ögonblick kan förmå sig till att ge Gustav III
en smula rättvisa. Men också Fersen kan kräva rättvisa, och man bör
närmast jämföra hans memoarer med de engelska magnaternas opposition mot
Georg III; parallellen är ganska fullständig; skillnaden är bara den, att
Gustav III hävdade sina intressen bättre än Georg III. Engelska historiker
skriva, att de engelska aristokraterna räddade England från ett korrumperat
kunga välde; svenska historiker mena, att Gustav III räddade Sverige från
en korrumperad oligarki; man hyllar i båda fallen Fortuna. Om Fersen
måste man dock medge, att hans bedömande av ärkefienden såtillvida är
sakligt, att han icke ger sig sken av att företräda andra idéer, än dem han
i praktiken stod för, det vill säga svenska Frihetstidens.
Svårare är det att sympatisera med en aristokrat som Adolf Ludvig
Hamilton, själv mån om sin stora rikedom och ganska ståndshögfärdig,
som i sin skräck för Kungl. Maj:ts skattemasar lyckades intala sig själv,
att han hyste sympatier för de franska socialrevolutionärerna. Vi ha i hela
vår samlade svenska litteratur icke något bättre belägg på det politiska och
ekonomiska intressets förmåga att framkalla rent sadistiska instinkter än
Hamiltons groteska beskrivning av Gustav III:s heroiska dödskamp:
»En natt mitt under sjukdomen sade konungen, att han ville sova. Alla
gingo ut, utom Theelen, en underkirurg och en så kallad blå gosse. Allt blev
tyst, dessa båda senare somnade snart, men Theelen, nyfiken att av
konungens sömn döma om hans tillstånd, tog av sig sina skor, så snart han trodde
honom vara inslumrad och nalkades ganska tyst hans säng. Han hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
