Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av lojala och patriotiska
Stock-holmshopar; det var icke under
»fäderneslandets» tecken man
massakrerade den gustavianske
riksmarskalken. Oppositionen mot
Gustav IV Adolf får snarast
betraktas som uttryck för vantrevnad. Om
Gustav IV Adolfs regering kan
berömmande ord sägas ur
utrikespolitisk synpunkt, ty kungen hade
tydligen helt annat förstånd på vårt
ekonomiska beroende av England
och på det Napoleonska väldets
bristande soliditet än de
politiserande oppositionsmännen; men
regimen var otvivelaktigt förfelad
såtillvida, att allt vad liv och anda
ägde inom våra landamären fann
sig vara kujonerat och drömde om
strålande tider, härliga tider, bara
kungen blivit störtad och Napoleons
milda spira vederbörligen erkänd.
Samma symptomatiska
betydelse som Cederhielms deklaration i
»Sanning och Nöje» har för denna
epok dåvarande friherre Hans
Hjärtas — sedermera
grundlagspro-visatören Järtas — skrift »Några
tankar om sättet att upprätta och
befästa den urgamla franska
monarkien» (1799). Hans Forssell
anser den vara »nästan oupphunnen i
sitt slag»; härtill kunna väl senare
tiders barn endast säga med mr
Pickwick, att det är avundsvärt att
ha så lättroade vänner. Poängen i
den billigt ironiska skriften är gyck-
Hovjägmästaren Johan Ludvig von Greiff,
som var den, som grep konung Gustav IV
Adolf vid hans flyktförsök och härför av H.
H. von Essen blev kallad »Königsgreiff»,
beskriver själv händelsen i sin »Berättelse om
konungens arresterande den 13 mars 1809»
sålunda: »Konungen studsade litet, dd han
kom mig närmare, drog armen tillbaka för att
med eftertryck stöta värjan i bröstet, och var
sd när, att den snuddade vid knapparna pä
syrtuten, då jag med vänstra handen
parerade och hölt fast klingan i handen, sd att hon
kroknade något; men den starka fart vi bägge
voro uti, gjorde, att hon körde in emellan
armen och syrtuten, följde armen utåt och
gjorde en repa ifrån handlofven till
armbågen, hvarest värjan stack ut och blef
sittande, då konungen släppte värjan och jag
fattade med bägge mina armar om konungens
axlar. Jag kände väl, att det sved litet i
armen, men trodde ej blessyren vara farlig,
efter jag utan olägenhet kunde nyttja armen,
hvilket jag med nogare efterseende fann.
Repan var ej djup, endast några bloddroppar
färgade linnet, och någon ömhet kändes i
armen två ä tre dagar efter.» — Oljemålning.
Sv. folket genom tiderna VII. -— 26.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
