Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till ledande klass i Frankrike och England. Anspråk hos borgareståndet att
räknas som det ledande började också träda i dagen; parollen löd: »det
medborgliga ståndet».
Bondeståndet slutligen, som i fråga om sin sammansättning liksom i
många andra avseenden var högeligen »naturkonservativt», reformerades
1835 och 1844 så, att icke blott bönder i ordets allra trängsta mening
(innehavare av skattehemman) utan även ägare av andra slags gårdar fingo
rösträtt och blevo valbara. Slutligen (så sent som 1863) öppnades bondeståndet
för alla besuttna jordägare, vilka icke tillhörde något av de andra stånden.
Någon särskilt stor effekt hann dock denna förändring icke få. Av
bondeståndets 113 ledamöter vid sista ståndsriksdagen hörde högst ett tiotal till
denna nya kategori.
Genom dessa reformer, som berörde de tre ofrälse stånden och i stort
sett alla tillkommit på riksdagens eget initiativ, vidgades representationen
ganska betydligt. Den rena »ståndsprincipen» började övergivas. Ett par
andra reformer vittna även härom. Före 1823 röstade man i utskotten
stånds-vis, men därefter avgav varje ledamot, oberoende av vilket stånd han
tillhörde, sin röst. I samma riktning, fast mera indirekt, verkade det, att
ständernas förhandlingar från 1828—30 års riksdag blevo offentliga. Varje
medborgare kunde hädanefter, om ej på annat sätt så genom pressen, följa, vad
representationen hade för sig, och iakttaga, vilka skäl som forebragtes för
de fattade besluten. Att detta starkt underströk kravet på en verklig
folkrepresentation ligger klart för dagen.
Slutligen äro att märka de förändringar, som genomfördes för att råda
bot på ståndsriksdagens långsamhet och otymplighet. Det klagades mycket
och med rätta över, hur riksdagsarbetet klavbands, försvårades och stun-
PLANSCHER VID DENNA SIDA. Karl XIV Johans senare år voro en oppositionens tid,
och jäsningarna bland folkets massa resulterade vid några tillfällen i Stockholm i
gatu-oroligheter, som fingo ett blodigt förlopp. Detta var fallet den 19 juli 1838, då den flitige
publicisten, arge men hällningslöse satirikern och skicklige nidskrivaren M. J.
Crusen-stolpe (jfr kap. om »En ny litterär blomstring*) efter en drakonisk fängelsedom för en
bagatellförseelse skulle föras från stadshäktet till Vaxholms fästning och massan,
beväpnad med stenar och tillhyggen, gick till storms mot stadshuset. Trupperna gåvo eld, och
åtskilliga »rabulister» stannade på valplatsen. Den första av de båda här återgivna
litografierna visar folkhopen med stenkastning slå in fönstren på stadshuset den 19 juli;
den andra troligen från samma tillfälle, möjligen frän 1848, visar mot bakgrunden av en
kavallerichock mot en flyende folkmassa en sårad rabulist utandas sin sista suck. »Här
stred och dog en man för folkets väl, hans sista ord var: ’Djeflar i min själ’.* —
Samtida litografier, troligen av F. Tollin. Kungliga biblioteket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
