Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
systemet i 1809 års regeringsform. Den misslyckades vidare, då den sökte
reformera riksdagen därhän, att detta kontrollsystem verkligen skulle kunna
användas såsom oppositionen önskade. Med adel och prästestånd som stöd
stod regeringen säker. Däremot förmådde oppositionen utveckla och
grundligt stärka riksdagens makt över statens finanser — det område, på vilket
såväl vår egen som andra länders folkrepresentationer lättast, säkrast och
mest effektivt gjort sig gällande. Jämvikten mellan konung och riksdag,
som 1809 års män fyndigt uttänkt och omsorgsfullt sökt bevaka, hade i
själva verket mot slutet av de äldsta Bernadotternas tid gått förlorad.
Riksdagen började bli den avgjort starkare av de båda statsmakterna. Detta är
innebörden av det nya statsskickets utveckling under de första femtio åren
av dess tillvaro. På den grunden kunde man under följande decennier bygga
vidare, då det gällde att skapa ett fullt ut demokratiskt statsskick i Sverige.
»Sabrez la Canaille/» (Hugg ner packet!) påstod malisen, att Karl XIV Johan låtit
undfalla sig i ett oroligt ögonblick. Yttrandet togs påpassligt till ämne för elaka politiska
karikatyrer, som funno mänga köpare och hastigt väckte stort uppseende, bl. a. i pressen.
Till dessa smädebilder från 183S höra de bägge här ovan återgivna litografierna, av vilka
den vänstra låter en man, i vilken samtiden inte gärna kunde se någon annan än landets
konung, ropa på hjälp, skräckslagen vid åsynen av sin egen skugga. Den andra bilden,
benämnd »En Conseille (n. b. i detta ords bemärkelse före den höga Synda floden) om
Majestätsbrott, i Mesopotamien», visar samme man, nu i sällskap med tre personer,
bekymrad betrakta en, som de finna, märkvärdig skylt med en mycket misstänkt bild av
en åsna. Den ene av dem, kallad »//», framkastar: »Min värde broder! Huru skola vi nu
komma dt dem9 Det är uppenbart mig som det alluderar på». »N» svarar: »På dig? Nej,
ser du inte: de hafva satt en räfsvans pd åsnan; det är solklart att det syftar på mig».
»Nej mine herrar/» infaller den tredje. »Skönjen ni icke några hdrstrån vid Kräkets mun?
— se det alluderar pd mina mustascher det är ögonskenligen mig som menas.» Dd
äntligen går ett ljus upp för »X», som utbrister: »Messieurs! Jag är eder välbevdgen,
Ndde-ligen! — Allusionen är ’snart sagt’ ännu af skyvårdare; Sen ni inte, att, dd man blundar
med ena ögat och noga betraktar klockan, som hänger omkring monstrets hals, sd har
den tycke af en Krona — La Canaille menar tydligen mig — sacre Deiu! Sabrez! Sabrez!».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
