Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i den lysande raden av allmogesöner, studerande vid Lunds universitet,
som givit glans åt vår kulturhistoria. I Lund ägnade han sig åt
naturvetenskapernas studium, men han inhämtade även goda kunskaper i filosofi,
latin, grekiska och hebreiska. Hans fader önskade, att sonen skulle bli
präst, och Sven Nilsson hade också fått löfte om docentur i teologi. Hans
hälsa var under studietiden något vacklande, och han tillråddes av professor
Retzius att välja de naturvetenskapliga studierna. År 1812 blev han, efter
avlagt specimen, docent i naturalhistoria och amanuens vid universitetets
naturhistoriska museum, och därmed var hans blivande bana bestämd. Det
blev zoologien, som Sven Nilsson ägnade sina krafter åt, och genom hans
okuvliga energi höjdes denna vetenskap, som Gustaf Retzius skriver, till en
självständig ställning. »Man har därför ock med rätta», tillfogar Retzius,
»kallat honom den svenska zoologiens och framför allt den svenska
fauni-stikens egentlige banbrytare och grundläggare. Men detta resultat vanns
endast under stora svårigheter och genom långvarigt, ihärdigt arbete.»
Åt det naturvetenskapliga studiet vid Lunds universitet och dess
»natu-raliekabinett» ägnade Sven Nilsson nu sitt energiska arbete, med undantag
av fyra års vistelse i huvudstaden såsom intendent vid Riksmuseet. År 1832
blev han återkallad till Lund såsom professor i zoologi.
Det första zoologiska arbete, Sven Nilsson utgav från trycket, en
disputation, som utkom år 1812, avhandlade visserligen däggdjur, men därefter
skrev han några arbeten om fåglar, och år 1820 påbörjade han utgivandet av
sin berömda fauna, omfattande våra ryggradsdjur. Genom den utvidgade
kännedom om landets fauna, som blev följden av Sven Nilssons
undersökningar, och icke minst på grund av nyheterna på subfossilens område samt
genom den lämnade detaljrikedomen och — skulle man kunna tillägga —
den lättfattliga och eleganta stilen blevo Sven Nilssons faunor icke blott
oundgängliga handböcker för forskaren av facket, utan de bidrogo även till
att göra zoologien i bästa mening populär. Man kan också påstå, att hans
ståtliga uppbyggnadsarbete, både då det gällde Riksmuseums samlingar och
även beträffande Lunds universitets zoologiska museisamlingar, verksamt
bidragit både till att skapa intresse och vidmakthålla detta hos unga,
blivande vetenskapsidkare och till att göra zoologien till en populär gren inom
naturvetenskaperna. Allt fortfarande utgöres en väsentlig del i Lunds
zoologiska museums ryggradsdjurssamling av preparat från Sven Nilssons tid.
Som ett par exempel på de många förnäma preparat, som han anskaffade,
må anföras garfågeln, Alca impennis, som sedan länge är utdöd, men av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
