Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dra unga intelligenser, samlade i en krets, som snart kallades »Härbärget»,
diskuterat det fornnordiska hjältelivet. Den kraftfullt målande dikten
»Gylfe» väckte i sin första form entusiasm i landet, ej minst hos göterna
i Stockholm, som skyndade att bland sig invälja Ling. I huvudstaden höll
han sedan föreläsningar, som skulle visa de nordiska myternas
användbarhet i skön konst. Detta bestreds av Geijer. Det blev en konflikt, som
slutade med Lings utträde ur förbundet. Vänskapen med dess medlemmar
höll likväl i sig. Som diktare var Ling både oformlig och entqnig, hans
»rytande» tröttade, och hans stora epos »Asarne» blev aldrig någon
nationaldikt.
I långt vidsträcktare och djupare mening än genom Lings asapoesi
väcktes svenskarnas nationella medvetande genom Geijer och Tegnér.
»En morgon från stranden ett skepp jag såg;
som en pil in i viken det sköt.
Då svällde mig bröstet, då brände min håg,
då visste jag vad mig tröt.
Jag lopp ifrån gettren och moder min,
och vikingen tog mig i skeppet in
uppå havet.»
Sådana toner som i »Vikingen» voro okända i svensk dikt. Det vilda
äventyrets, den dödsföraktande vågsamhetens och bragdens nordiska kynne
fick här ett oförgängligt uttryck. Och aldrig har heller, förr eller senare,
havets väldighet och makt målats hos oss som i denna dikt, vars
versrader, »som vinden fria» bölja, gunga, sorla. Här om någonsin tänker
man på att svensk vers var löst från den franskklassiska tidens avmätta
stelhet och nu svallade fritt under moln och himlar.
Geijers andra poetiska typ av nordiskt kynne, »Odalbonden»,
framträder i trygga verser, som spegla bondens trygga väsen, i sitt slag lika
förträffligt målande som »Vikingen» i sitt. Sveriges bonde på egen grund
som egen man — i honom har Geijer också tecknat sina egna fasta rötter
i livets goda och trygga verklighet och sin tro på denna verklighets
ojämförliga värde. Den tron behöll han i hela sitt liv — och ändå var det han,
som tidigare än någon i likhet med den romantiska skolan i Tyskland
hävdade »inbillningsgåvans», fantasiens, poesiens rätt och nödvändighet för
människorna. Därmed gick han ut över 1700-talets »upplysning», som endast
erkänt det sunda förnuftet. Men när sedan verkligheten i sin ändlösa
mångfald alltmer trängde sig på hans tanke, förde honom detta under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
