Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans senare år från den romantiska politiska konservatismen till ändrade
meningar i stora samhälleliga frågor. Härom talas mera i ett annat kapitel
av detta arbete.
Utom vikingen och odalbonden har den unge Geijer gripit ännu ett
par riktiga svenska typer, den lille kolargossen och hans fader vid milan,
och satt in dem i en omgivning av utomordentligt svensk äkthet: den
mörka skogen med dess fasor. Men dessa fasor övervinnas av den frejdigt
manhaftiga förtröstan, som hos Geijer mer än hos någon annan av våra
skalder omedelbart varit hans väsens kärna:
»Min son, jag satt här i så månget år,
och är med Guds hjälp välbehållen.
Den rätt kan läsa sitt Fader vår,
han rädes varken fan eller trollen,
fast det är mörkt långt, långt bort i skogen.»
I alla dessa Geijerska poesier är uttrycket rakt på sak, långt borta
både från det gamla rikligt omskrivande akademiska sättet och från det
nya bildspråket hos Geijers store samtida Tegnér.
Ur känslan av djupt och ansvarsfullt sammanhang med gångna
släktled spirade Geijers epokgörande hävda teckning, som också i motsats till
äldre historieskrivning just sökte sakernas sammanhang, »det som sker i
det som synes ske». Det är andan däri, den starkast tänkbara
vördnads-känsla inför historiens majestät, som samlats i den innehållstunga strofen
vid Karl XII:s festen 1818:
»Viken, tidens flyktiga minnen!
Stundens fröjder, bleknen, försvinnen!
Natten nedsteg på våra sinnen,
och för skuggorna är vår sång.
Hågkomst av de framfarna dagar,
som oss eldar och oss anklagar!
Gråa gäst som ej tid försvagar,
följe ditt allvar vår dunkla gång!»
Just detta, att i en kort strof kunna förtäta den mest gemytsrika poesi,
utmärker än mera Geijers nya lyrik från 1830-talet och senare och gör
den till något av det bästa lyriska vi ha. Alla ha hört dessa smådikter:
»Odlaren sår i mörka mullen» — »Tanke vars strider blott natten ser» —
»Ensam i bräcklig farkost vågar» — »Ensam jag skrider fram på min
bana». De uttrycka en kämpande själs förtröstan på tillvarons innersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
