Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gåtornas lösning, gärna enligt den tyske tänkaren Schellings idéer, dem
Atterbom gjort till sina. Åtskilligt av hans och hans vänners alstring kunde
då bli obegripligt nog, och det var mot denna anspråksfulla gåtskrift som
Tegnér uppträdde, då han i »Epilogen» 1820 energiskt proklamerade kraften
och klarheten som högsta rättesnöre för diktaren och tänkaren.
Atterbom svarade med ord, som lika ypperligt ange hans ståndpunkt
och det innersta i själva romantiken:
>.*.*>? ’ ■
»Glöm ej, att mörkret självt för all färg, för all bildning är villkor.
Idel ljus och kristall gör att man ingenting ser.
Skugga är med överallt, där något skall synas och målas.
Natten, all varelses mor, är ock all varelses grund.
Så ock i dikten det givs, ja i tänkandet självt, ett förborgat
heligt, hemlighetsfullt, roten av tanke och dikt.»
Romantikens djärva spekulation var ju ett av dessa försök att storma
himmelen, som människoanden aldrig kommer ifrån, så länge det ligger i
dess väsen att söka och spana.
Skönheten, djupsinnigt fattad, var de unga nyromantikernas ideal. Vid
mognare år fann Atterbom likväl, att försjunkande i skönhetsnjutning på
bekostnad av människans plikter ute i livet kan bli en syndig själviskhet.
Över denna idé formade han sitt mästerverk sagospelet »Lycksalighetens ö»
— en uppgörelse med hans egen och hela riktningens skönhetskult för så
vitt den blott avsåg förfinad jordisk lycka. Kung Astolf i ett kärvt
nordanland leds vid sina tråkiga vardagsplikter och längtar mot den hela
skönheten.
»O, gåves det en trolldom,
som dränkte all vår nakna verklighet
så djupt i drömbildsvärldens ocean,
att ingen brygga nådde från vår jord
till diktens evigt sommargröna ö.»
Hans önskan uppfylles, han föres till Lycksalighetens ö, blir
skönhets-drottningens gemål, lever ett drömliv i trehundra år. Men då väckes hans
samvete, han måste hem igen till sitt försummade folk, finner det
fullständigt demoraliserat, misslyckas i att upprätta det och dör — för att dock
återförenas med sin älskade, icke i Lycksalighetens men i Salighetens
överjordiska land. Innerst hade då —- och detta är äkta romantiskt — hans åtrå
efter skönheten en högre rätt ehuru den här »i denna skuggspelsvärld»
råkat på avvägar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>