Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingick som ett viktigt led i romantiken och blev föremål för ett oändligt
teoretiserande särskilt av tyska författare och konstnärer.
Betecknande för tillståndet inom akademi- och konstvärlden äro några
sarkastiska yttranden i Fahlcrantz’ brev. Sålunda skriver han 1836 till
sin yngre broder, Uppsalateologen Chr. Erik Fahlcrantz: »Den [akademien]
bör väl finnas för fullständigheten i en hovkalender, — men, om den är
oskadlig, så har den kommit långt i fullkomlighet. Denna skolundervisning
betyder föga och måste i konsten icke påtrugas; dessa lockelser för inbilska
pojkar fylla världen med konstnärsskräp.»
En liknande, kritisk inställning kommer mera uppsluppet till uttryck
hos arkitekten P. A. Nyström, vars brev ofta äro ganska respektlösa i tonen.
Så skriver Nyström sommaren 1828 till resekamraten Fogelberg i Rom: »Nu
några underrättelser om konstens Grönlandskoloni, valfiskfångst-kompani
eller sentinelle perdue, jag menar Stockholms konstakademi. Westin,
numera grand faiseur, émule de Raphael, och inom Stockholms murar utrustad
med en europeisk reputation, har målat en stor altartavla i Jacobs kyrka.
–––Sandberg är ej mycket employerad, emedan han enl. Fahlcrantz’
enkla men sinnrika yttrande ’går så litet ut’. Han målar nästan ingenting
annat än porträtter. Han har blivit professor vid akademien, och detta är
säkerligen det lyckligaste val akademien på länge gjort. Fahlcrantz målar,
och solen börjar att skina in även på hans förgrunder––––-».
Ett par år senare (1831) klagar Nyström över bristen på samdräktighet
och skoldisciplin vid akademien. Han finner, att med få undantag »varje
konstnär arbetar för sig och emot alla andra», vidare att undervisningen är
mekanisk, »slemmare än alls ingen», och att Fahlcrantz, som »har alla
möjliga rekvisita för att kunna utgöra en föreningspunkt», isolerar sig liksom
kollegerna. Samtidigt riktar Nyström sina pilar mot konstkritiken. Han
anser, att tidningsskriveriet alstrat »kiv, agg, partiskhet ibland konstnärerne,
och ovisshet samt räddhåga ibland publiken». Tidigare stod kritiken högre;
det fanns då två opinioner, och »de som å båda sidor ytterst handlade voro
varma för saken och med få undantag aktningsvärde män. Nu åter finnes
ingenting uslare än de s. k. konsthistorikerne, vilka i senare tider och i 3 å 4
tidningar utgått ifrån Hamburger Börs, där det Westinska kotteriet lever
och regerar om kvällarne och där alla tidningsredaktörer, om någon
möjlighet finnes, måste införlivas och fritt trakteras. Vad härav för konstkritik
skall uppstå föreställer Du Dig utan svårighet».
Av det sista uttalandet bör man emellertid ej förledas att tro, att pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
