Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är bättre än verkligheten» (i brev till Fogelberg 1820). Som en gärd åt sin
längtan komponerade han då in måleriska ruiner och antika brobyggnader
m. m. i sina landskap.
Någon noggrann naturskildrare var Fahlcrantz knappast. Icke ens i
sina veduter, t. ex. över Stockholm eller något slott, avhöll han sig helt
från ateljétillägg. Kritiken anmärkte också redan tidigt på hans lövträd,
som alltid tycktes vara av samma, lite obestämda slag, och G. A.
Silverstolpe rådde honom under hans mest romantiska och mörktoniga period
omkring 1810 att »med bibehållande av harmonien och det flytande i
föreställningssättet åt detaljen lämna en större uppmärksamhet». Tyvärr
började Fahlcrantz längre fram, särskilt efter 1830, följa det välvisa rådet och
försöka överföra naturens detalj- och färgrikedom på sina tavlor, samtidigt
som han drev upp ljuset; men följden blev endast, att hans konst blev
plottrig och förlorade sin egentliga charm — den musikaliska
helhetsstämningen, som trivdes i »färgernas mörker», liksom i det Corot-aktiga
halvljuset.
I Konstakademiens utställningskataloger skildes mellan konstnärens
landskap »efter naturen» och sådana »af dess egen sammansättning».
Någon skarp gräns mellan dessa kategorier torde emellertid ej kunna dragas
hos Fahlcrantz. Liksom Dahl målade denne alltid sina egentliga tavlor på
ateljén, varvid han i ena fallet mera följde teckningar och studier efter
verkligheten, i andra fallet tumlade fritt med stoff ur minnet, fantasien och
— konstsamlingen. Fahlcrantz skaffade sig efterhand en rätt stor samling
målningar — särskilt gamla nederländare — och gravyrer, varjämte han
flitigt studerade det lilla, som fanns av landskapsmåleri i statens samlingar.
Sin beundran för barockens stora landskapister, främst Claude Lorrain och
därnäst Ruisdael, uttryckte han bl. a. i brevuttalanden som följande (1820):
»Jag har alltid drömt mig honom [Claude] som landskapsmålningens
Rafael, full av själ, storhet och enkelhet. Jag har tänkt mig hans målning
som den högsta poesi och Ruisdaels som den högsta prosa». Något original
av sin främste idol fick han dock aldrig se.
Fahlcrantz var en äktlyriker av svenskt elegisk läggning. Han följde
av instinkt Friedrichs förut citerade, andra aforism, skådade inåt och må-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Här återges en av C. J. Fahlcrantz’ små besjälade
landskapsskisser i olja. Möjligen ligga naturintryck från Norge till grund för skissen,
men den synes mest präglad av konstnärens fantasi. Den ljusa, atmosfäriska tonskalan
är utsökt. —■ Nationalmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
