Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till musiken av en osynlig kör försvunnit med Don Juan, uppenbarar sig
förföraren åter i teaterns till en avgrundslik bergstrakt förvandlade fond
och jagas där, kringsvept av lågor, av avgrundsandar från den ena
klippspetsen till den andra. Det berättas också, att teaterläkaren alltid måste
vara redo vid föreställningarna att återkalla avsvimmade spektatricer till
medvetande.
Upphovsmannen till denna framställningskonst på scenen var en några
och fyrtioårig schweizare, Edouard du Puy, som mot slutet av
1700-talet varit anställd vid Stockholmsoperan men till följd av Gustav IV Adolfs
nyckfullhet tvungits att för en tid lämna Sverige. När han 1812
återkommit till Stockholm, engagerades han som kapellmästare och sångare
och tjusade publiken genom sitt eldiga, eleganta uppträdande, en Don
Juan både på scenen och i sällskapslivet, samtidigt som han
reorganiserade hovkapellet. Han satte för övrigt en tio år framåt nästan helt och
hållet sin personliga prägel både på spelstilen och repertoaren. Den tunga,
metodiska tyska grundligheten, som med du Puys företrädare Haeffner
vunnit insteg på Stockholmsscenen försvann, det luftiga, lekande i franskt
sångsätt och spelstil kom i stället. Och med denna förändring följde
åtminstone delvis en växling av spellistan. Paradhästarna från fordom
höllo sig visserligen kvar; på Gustav III:s tid hade man spelat Gluck i
rokoko, nu uppförde man honom i empiredräkt, när man icke, som
exempelvis Karsten, sökte att även genom kostymen få fram den »historiska
sanningen» i det musikaliska dramat. Redan på 1790-talet hade man för
övrigt i repertoarvalet börjat konkurrera med förstadsteatrarna, och på
denna linje skred man vidare genom att flitigare uppföra verk ur den nya
franska opéra comique av Isouard, Méhul, Boildieu m. fl. I en av dessa
operor, Isouards »Cendrillon», debuterade 1811 en ung sångerska, m:lle
Frösslind, som nästan ögonblickligen satte publiken i eld och lågor. »Jag
tillstår», säger den mot Stockholmsteatern eljest mycket kritiskt inställde
danske författaren Molbech, »att jag aldrig sett ett mer förtrollande naivt
spel än mamsell Frösslinds. Man glömmer rentav att fråga, om det är
konst eller natur.» Framgången berodde icke på någon tillfällighet, m:lle
Frösslind fortsatte att mycket länge fånga publikens intresse, beundrad
särskilt i subrettfacket.
Med den nya repertoaren stimulerades publikens intresse, helst sedan
kronprinsen och hans gemål från och med början av 1820-talet allt oftare
visade sig i sin loge. Men uppsvinget varade endast några få korta år; som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
