Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av stycken på rena tillfälligheter. När Spohrs »Jessonda» och Spontinis
»Ferdinand Cortes» 1826 fingo sin premiär, bidrog kungen personligen till
uppsättningen, och den senare operan blev också under hans regering det
stående galastycket. Om den äldre repertoaren bekymrade man sig mindre,
och efter en föreställning av »Gustav Vasa» anmärktes spydigt, att av
glansen från föreställningarna under 1700-talet återstod nu endast
»Kellgrens text och första hovdamens strumpor». Huru litet man ibland
vårdade sig om det sceniska utförandet framgår även av en —- låt vara
överdrivet sur — kritik efter en föreställning av du Puys komiska sångspel
»Ungdom och dårskap» vid Hjortsbergs recett i februari 1833. »Herr
Säll-strörn», skriver tidningen »Argus», »utmärkte sig nästan hela pjäsen igenom
medelst falskhet uti intonationen och en mer än vårdslös exekution.
Mamsell Ficker, herrar Sevelin och Berg voro de enda, som kunde sina roller.
Härvid måste man likvisst göra den rättvisan, att om priserna å alla platser
voro dubbla, så fick man ock höra pjäsen in dupplo, alldenstund sufflören
var nödsakad att uppläsa nästan varje roll, och det så högt, att intet ord
gick förlorat även för den minst uppmärksamme åhörare. Även herr
kapellmästaren Berwald fann sig ofta föranlåten att sjunga flera takter
själv i de spelandes ställe, vilka någon gång voro tre å fyra takter före
orkestern och ibland iakttogo en fullständig tystnad.»
Till den 7 mars 1838 annonserade man på programmet »Friskytten»
av Weber. Max’ och Agathas gestalter — huvudpersonerna i operan —
voro välbekanta för publiken, och med Sällström och Henriette
Widerberg hade stycket femton år tidigare samlat fulla hus mer än tjugo gånger.
Men denna afton väntade man dock med spänning, att föreställningen
skulle börja. En ny sångerska skulle försöka sig som Agatha, och i salongen
cirkulerade rykten om den entusiasm, hon uppväckt redan vid
generalrepetitionen. Jenny Lind — den nya Agatha — var vid denna tid icke
obekant för publiken. Hon hade som tioåring börjat statera vid teatern och
senare med framgång uppträtt i flera roller, men det betraktades dock
som ett vågstycke att anförlro en ännu icke adertonårig skådespelerska
den kvinnliga huvudrollen i Webers opera. Vi veta, huru föreställningen
avlöpte. Aftonen blev en triumf för henne, och vad hon själv kände inför
framgången fattar man av det ofta anförda yttrandet: »Jag gick till sängs
som en ny människa».
Jenny Lind — »den behagliga, genialiska flickan», som Malla
Silfver-stolpe kallade henne — tillhör i våra dagar legenden, och legendbild-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
