Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen hade börjat redan medan hon levde och stod på höjden som
konst-närinna. Prutar man av aldrig så mycket på samtidens översvallande
omdömen om henne, står det alltjämt fast, att hon genom sin sång förmådde
elektrisera publiken till den grad, att hon — åtminstone för den stora
mängden — stod utanför alla jämförelser med andra. Det har funnits
sångerskor med bättre röst och lika väl utbildad sångkonst, men få som likt
Jenny Lind förmått lägga hela sin själ i det musikaliska föredraget.
Johannes Brahms hörde henne i Haydns oratorium »Skapelsen» 1856, och huru
han gripits i sitt innersta, framgår av hans långt senare fällda yttrande:
»Varje gång jag slår upp partituret till Skapelsen lysa de av Jenny Lind
sjungna sångerna liksom i guldglans». Men förmådde hon som
konsertsångerska fängsla även den mest kritiske, var makten av hennes
uppträdande från scenen dock vida större. Innan hon vid tjugoåtta års ålder för
alltid övergav teatern, hade hon som fullt utbildad konstnärinna hunnit
uppträda sexhundranittio gånger, och av dessa föreställningar hade
fyrahundratrettioen givits på Stockholmsoperan. I London firade hon
visserligen sina största triumfer som operasångerska, men det var i Stockholm,
hon först slog igenom, och det var där, hon genom sin dramatiska
intensitet kanske i högre grad än på annat håll gav färg och stämning åt den
nya repertoar, som omkring 1840 började allt mera dominera vår lyriska
skådebana. Man befann sig i den musikaliska romantikens tidevarv.
»Friskytten» var hos oss en tidig förelöpare till denna nya spellista, nu följde
hela raden av Meyerbeers, Bellinis och Donizettis romantiska stycken:
»Robert», »Hugenotterna», »Norma», »Sömngångerskan», »Lucia av
Lam-mermoor», »Regementets dotter» och många flera. Och i alla dessa operor
hänförde Jenny Lind sina åhörare genom sin känsloglöd och röstens
välljud. Hon var skådespelerska redan innan hon blev sångerska och hade
bl. a. hämtat lärdomar av Georg Dahlqvist, den svenska scenkonstens store
realistiske framställare. Men ytterst berodde hennes herravälde över
publiken på en medfödd scenbegåvning och på ett temperament, som i förmågan
av snabba växlingar mellan olika känslolägen utmärkt passade samman
med de flygande skuggor och tvära omkastningar, som voro så
karakteristiska för den romantiska operan. Men personifierade hon sålunda
på ett idealiskt sätt — enligt samtidens mening — högdramatiska figurer
som Norma och Alice i Meyerbeers »Robert», väckte hon icke mindre
beundran i den komiskt-senlimentala genren. Längst i minnet bland
Stock-holmspubliken stannade här hennes framställning av Marie i »Regementets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
