Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanske starkare än under föregående
decennium. Det var en sökandets
och spörjandets, en de religiösa
brytningarnas tid.
Rosenius’ nådegåva var att
predika Guds syndaförlåtande nåd för
betungade själar, varvid han
ständigt hänvisade till Kristi
fullbordade gärning, Kristus, som hade
fullgjort allt och försonat
människorna med Gud. Denna hans
förkunnelse återljöd hos de många
lekmannapredikanter, som
hämtade inspiration från Rosenius, men
som många gånger saknade hans
fina öra för nyanserna. Främst
bland dessa lekmannaförkunnare
stod »den andlige trubaduren»
Oscar Ahnfelt, som höll långa och
ledsamma predikningar, men till
harpa sjöng så ljuvligt om nådens
rikedom, att hjärtan grepos och
veknade. En väldig propaganda
för den nyevangeliska väckelsen
gjorde både Ahnfelts sång och hans
sånger.
Så nära än Ahnfelt stod
Rosenius, var det dock icke full
samklang dem emellan. »Världen i Jesu
rättfärdig är vorden» var det
slagord, omkring vilket Ahnfelt
oförtröttat vände sig. Men han gjorde
det på bekostnad av andra väsentliga,
bibliska tankar. I varje förmaning till sinnesändring, bättring och
helgelse såg han rester av oluthersk lagiskhet. Att det förnämsta
salighetshindret var egenrättfärdigheten utlades på ett sådant sätt, att
rättfärdigheten i levernet kom i skymundan. Av en sådan hyperevangelisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
