Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska filosofien 1770—1900. Av Torgny Segerstedt j:r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
självbiografiska uppgift:
»Hörde som gosse talas
om Chr. Jac. Boströms
skrift rörande
helvetesläran såsom föremål för ett
livligt meningsutbyte
mellan hans [PirasJ
morfader [kyrkoherde J. Titze]
och hans fader [trävaru-
handlande C. G. Pira]
Att en filosof hängav sig dt befordringsstrider,
akademiska gräl och tidskriftspolemiker i metafysiska frågor
hade man även i vårt filosofiskt efterblivna land sett
många exempel på. Men att en idealistisk filosof, liksom
en samtida ryktbar diktare, i helig vrede slungade ett
spjut »i krigarens avsikt att såra och döda» mot
representanterna för en mörk och lätt missbrukad lära,
det såg man inte var dag. Men det var det som skedde,
då Christopher Jacob Boström i sin ålders höst 186i
gav ut sina »Anmärkningar om Helveteslärans. Det lilla
häftet gick ut i tre upplagor på ett dr och följdes av en
mängd skrifter och artiklar för och emot och väckte
våldsam indignation och våldsamt bifall i skilda läger,
sSöndags-Nisses» tecknare, som ofta låtit Hin figurera
i spalterna, förmådde inte ens han längre se uteslutande
skämtsamt på striden kring Djävulen — på bilden ovan
presenterar han till vänster prof. Boström, som stöder
sin ^religionsfilosofis på ssunt förnufts och gör en gest
mot den, elakt nog i sspirituss preparerade lilla djävul,
som, vilande på sdogmers, ömt hålles i famnen av den
bekymrade domprosten, teologie doktorn och
professorn A. F. Beckman, de ortodoxe kyrkomännens
vapen-dragare, djävulens talangfulle försvarare och författare
till en lärd och indignerad sgranskning af
Anmärkningar om Helveteslärans. — Träsnitt av G. Wahlbom i
sSöndags-Nisses, ,2/s 1869.
samt en annan släkting
[läroverksadjunkt O. E.
Lindström]». Denna
Boströms strid mot
helvetesläran har varit av
utomordentlig betydelse för det
svenska kulturlivet.
Utgångspunkten för hans
heliga indignation mot
läran om helvetesstraffen
var berättelsen om en
moder, som piskat ihjäl sitt
barn för att rädda dess
själ undan helvetet. Men
även om hans attack mot
föreställningen om
helvetet sprang fram ur en äkta
känsla, så var den dock
för Boström själv uttryck
för en fast grundad filosofisk övertygelse, enligt vilken det onda inte kunde
ha någon sann verklighet. Det onda kan endast vara ett uttryck för de
begränsade och ändliga subjektens sätt att se, inte för det sant varande.
Synden ingår enligt Boströms uppfattning inte i Guds världsplan, utan
den härrör uteslutande från människans missbruk av sin fria vilja.
Människan har alltså frihet att utveckla sitt innersta väsens eviga krav, att
nå fullkomlighet, men hon kan även underlåta att eftersträva denna full-
komlighet, en underlåtenhet, som då även blir syndens ursprung. På denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
