Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goda år och nödår. Av Albin Widén - Missväxt och nödbröd under flydda århundraden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenska fattigdomens betydelse. Rörande är också att i de brevsamlingar,
som utgivits från de gamla lantmannapolitikernas tid, utläsa, hur årsväxten
intresserade dem lika mycket som den politiska utvecklingen. De visste mer
än väl, att politiken inte var allt; gav inte Vår Herre god äring, blev det
dåliga tider, hur man än lagstiftade. »Årsväxten», skriver Carl Ifvarson
bekymrad till sin vän Eric Ersson i Wallsta den 1868, »ser för hvar dag
sämre och sämre ut; det var lofvande en tid, men den ihållande torkan
har nu afbränt allt på den höglända jorden, och äfwen på den sidlänna
synes nu hettan börja werka menligt. Jag befarar således, att wi få ännu
sämre tider än wi haft, ehuru desse icke warit de bäste». Det var nödåren
1868—69, ännu bevarade i folkminnet, som nu kastade sin slagskugga
framför sig. — »Svåra penningtider och oerhört med tiggare, är en allmän
klagan», skriver Ersson till Ifvarson i ett brev den 8 mars följande år.
De svårigheter, som allmogen hade att kämpa med under nödåren,
belysas bäst av en överblick av de nödbrödsämnen, som använts för livets
uppehållande. Den princip, som härvidlag har tillämpats, kan i korthet
formuleras så: »Allting — allting utom svamp!» I sitt stora verk om den
svenska allmogekosten har Nils Keyland ett särskilt kapitel om nödbröd.
Nödbrödsämnen, säger han inledningsvis, följa allestädes missväxtår, karg
jordmån och ej sällan ett vårdslösat jordbruk i spåren. I den mån vi närma
oss den högre norden, lämnande Svealands jämförelsevis bördiga slättbygder
bakom oss, träder oss i stort sett en avgjord försämring till mötes, vi komma
där in på landområden, där fordomdags hungerns svarta spöke ständigt
hotade, där nödbrödet var en ej sällsynt tillfällighet utan en nästan
permanent institution.
Bland nödbrödsämnena, som förr varit mycket vanliga men i senare
tider råkat i glömska, märka vi först och främst mannagräset. Linné med
sin praktiska syn på tingen ansåg, att man »på de flesta ställen kunde
samla flera tunnor mannagryn med ringa möda» — på hans tid skördades
manna gfyn endast i Skåne. Syrgräset har däremot ännu i senare tid
använts till mjölutdrygning, men det heter, att det ger »en osund och
bedröf-welig spis». Ogräsfrö har använts till »mäilebröd» i Härjedalen, medan
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. En odaterad lavering av B. Nordenberg ger denna
vackra bild av en bonde och hans flicka — den senare med en spånkorg i handen,
kanhända på väg till lanthandlaren nere i stationssamhället, till kvarnen för att hämta mäld,
eller till släktingar pä besök. — i På winterwägen». Odaterad lavering av Bengt
Norden-berg. Nationalmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
