- Project Runeberg -  Svenska folket genom tiderna / 9. Vid 1800-talets mitt /
265

(1938-1940) [MARC] With: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goda år och nödår. Av Albin Widén - Det svåra året

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

De dåliga konjunkturerna gingo inte bara ut över den fattigare befolkningen i land och
stad. Mången burgen köpman blev även dess offer, och så kom utmätningsmannen —
om inte anledningen, som ofta var fallet, var det svenska folkets skötesynd att leva över
sina tillgångar. Utmätningsmannen på bilden känns igen på sin bastanta käpp •—-
mannen i den andra dörren år kanske i färd att smyga sig ifrån den obehagliga förrättningen.

Akvarell av J. M. Stäck; 1800-talets mitt. Nordiska museet.

barnen och åt själva, när de var hungriga. Det är inte alla som kan lida
att se barnen gråta efter mat, utan då tar de, tills det är alldeles slut och
de är alldeles black. Jo och Erik voro störst och fingo hjälpa mor att
arbeta. Då brukade hon spinna åt andra om vintrarna. Det gjorde hon om
vinterkvällarna och hade Jo och Erik att karda åt sig. Innan hon begynte
med spinningen, så lade hon Stina och mig, som var minst, så vi skulle
sova och inte få någon kvällsvard. Jag minns hon hade en gammal sjal,
som hon stoppade om fotterna på oss, innan hon bredde över oss fallen,
och så sade hon att vi skulle somna och satte sig sedan till att spinna och
Jo och Erik satt och kardade. Och de fick lite mat med henne, innan de
lade sig, men vi fick ingenting, och vi tordes inte säga någonting eller ge
tillkänna, att vi voro vakna och ville ha haft mat vi med, utan det var att
tiga. De hände vi lågo och gräto, men vi tordes inte göra det, så att hon
hörde det. Jag minns än, om jag fann en brödbit så stor som en femöring,
hur jag tyckte mig få äta någonting storgott».

Denne sagesman hade ingenting att förmäla om barkbröd, och
förklaringen var inte svår att finna —- nog ville man äta barkbröd under
nödåren även i de fattiga fjällbyarna, men där var det så fattigt, att man inte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 12 21:33:56 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolket/9/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free