Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Borgerlig berättarkonst. Av Victor Svanberg - E. G. Geijer, en föregångsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tonen i »Odalbonden» är en kärleksförklaring till det fasta, rätlinjiga och
kärvt jordbundna — motpolen alltså till det slags romantik, som upplöser
tillvaron i nyckfulla, flyktiga stämningar. Och ehuru han i »Vikingen»
biktade en dtesonlig längtan bort från vardag och arbete, leda vid att sova
under sotad ås och ta vara på böndernas gröda, är själva detta romantiska
uppror mot nyttan så substantiellt gestaltat och så livsbejakande känt, att
det röjer ett temperament, säkert förankrat i verkligheten. Till och med
»Den lilla kolargossen», ett bidrag av Gei jer till Atterboms poetiska
kalender, handlar väl om en romantisk upplevelse, fasan för naturens mörka
makter, men griper dess påtagligaste form, mörkrädslan, och möter
skräcken med trygg faderskänsla och glad gudsförtröstan.
Från diktning över romantiska motiv vände Geijer efter några korta år
sitt huvudintresse till historien. Som historiker konstruerade han en tid
djärvt filosofiskt i den efterkantska tyska idealismens anda och blev
samtidigt en auktoritet för den politiska reaktionen under Karl Johans-tiden.
Han försvarade ett medeltidsaktigt kungadöme och skråmässiga
samhällsförhållanden. Men småningom vaknade hos honom respekt för vad han
kallade »sakernas eget sammanhang», och han yttrade allt större misstro
mot teorier och abstraktioner. På 1820-talet uttryckte han enklare och
tydligare än någon annan det krav på aktuell och omedelbar realism, som låg
i tiden, i ett brev till Tegnérimitatören Beskow 1826: »Hvad ämnet angår gif
fan att både antikisera och romantisera. Det är förbi med bäggedera.
Poesien har så länge sett i luften efter mönster, att det är tid att hon vänder sig
till det verkliga lifvet, till uppfattning, samling, utbildning af dess poetiska
element.–––––Och äfven poesien måste, såsom vetenskapen, vända sig
från de luftiga teorierna till observation af naturen och menskliga lifvet».
Respekten för verkligheten och verklighetens förändringar drev till sist
Geijer att revidera ej blott sin vetenskapliga och sin konstnärliga utan också
sin politiska åskådning. Efter långvariga förberedelser, som här icke kunna
följas, kungjorde han — reaktionens främste — 1838 sin övergång till det
liberala lägret, sitt »avfall», I »Litteraturbladet», som han ensam
författade, skrev han tre stora artikelserier om tidens viktigaste frågor: fattigvårds-,
representations- och läroverksfrågorna. Den sistnämnda har redan
behandlats i detta arbete (se bd 8, sid. 105 ff.). I representationsfrågan, d. v. s. frågan
om förändring av riksdagens sammansättning, hävdar Geijer
personlighetsprincipen: individerna böra, dock med bildning som villkor, få rösträtt;
ståndsprincipen är föråldrad. I artikelserien om fattigvårdsfrågan visar sig
Sv. folket genom tiderna IX. — 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
