Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Borgerlig berättarkonst. Av Victor Svanberg - Romanen. Tre författarinnor i spetsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
repas sedan i roman efter roman med smärre variationer. 1 »Illusionerna»
(1836) är hindret i stället för fadersviljan den älskades lättsinne, i
»Stånds-paralleler» (1838) är klyftan mellan kärlek och äktenskap ökad med klyftan
mellan ofrälse och adel. »Tvånget att försaka» är livets högsta lag för
friherrinnan Knorring alldeles som för Stagnelius. Däri är hon romantiker,
mindre överspänd visserligen än Fredrika Bremer, men mer konsekvent.
Å andra sidan är hon en mer skarpögd realist än sin föregånger ska. Vad
som först frapperar, är hennes överlägsenhet som skildrare av sällskapsliv.
Båda författarinnorna berätta ingående om baler. Men medan man efter
läsningen av »Hemmet» minns, att Petrea fick sitta dans efter dans och till
sist avstod den enda dans hon fick och pratade filosofi med balgästerna,
stannar efter »Cousinerna» i minnet bröllopsgästernas trängsel i de gamla
slottsgemaken, konversationens små elakheter, ljuskronornas skimmer över
sidenklänningarna och Amalias gestalt, när hon sluten i Axels armar njuter
valsrytmen och vissheten om hans kärlek, några saliga ögonblick
glömmande sin trista framtid som en annan mans maka. Äktenskapet kan fru von
Knorring skildra inifrån, ej utifrån som mamsell Bremer, och sakkunskapen
sträcker sig till hushållets futtigaste detaljer. När Amalia efter en kort tids
äktenskap mottar ett oväntat besök av Axel, har hon sinnesnärvaro nog att
tänka efter, om pannkakor räcker till middag åt gästen. Men små
antydningar når den Knorringska realismen en verklighetsillusion, så intensiv som hos
knappast någon svensk prosaist före Strindberg. När Amalia och Axel vaka
vid hennes fars sjukbädd, ängslade av oro för den sjuke, av den kärlek båda
söka betvinga, och hon därtill av sin börjande grossess, är rummets
stämning fångad med ett enda uttryck, de bortglömda ljusens långa svarta vekar:
»De sutto stumma och vågade icke se upp. Klockan slog tolf. Ljusen
brunno med långa svarta vekar, men ingen af dem vågade stiga upp, för att icke
störa den sofvandes ro. Ändtligen kände sig Amalia på en gång må
outsägligen illa. Som Axel märkte, att hon aldrig såg upp, betraktade han henne
oaf-brutet, såg, huru hon skiftade färg, bet sig i läppen och fuktades i pannan.»
Det kan tyckas underligt, att en adelsdam gjort en så betydande insats
i den borgerliga romanens historia, men ser man närmare efter, skall man
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. En stockholmsk grosshandlarefamilj vid seklets mitt,
målad av en av epokens populära konstnärer. Köpmannaaristokratien hade också sina
skildrare i litteraturen; Emilie Flygare-Carlén ägde själv sin härstamning ur sådana
kretsar, och när hon i sina romaner talar om köpenskap och affärsliv gör hon det con amore.
Fru Carlén är för övrigt den första svenska kvinna, som gjort sitt skriftställarskap till —
en god affär. — Oljemålning av J. W. Wallander omkring 1850. Privat ägo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
