Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Düsseldorfskolan och Karl XV:s konstnärskrets. Av Ad. Anderberg - En förnyelse av landskapskonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Diisseldorf slöt Rydberg sig till kretsen
kring Hans Gude, i vilkens ateljé han också
inträdde som elev. Trots mängden av
lärjungar räckte Gudes intresse till för var och
en av dem särskilt. Han sände dem ut i
naturen, där skissböckerna kommo till flitig
användning. Han inpräntade hos dem
teckningens betydelse. Själv hade han lärt
mycket av den intima holländska
landskaps-konsten. Ljusskiftningarna, lufttonerna, gav
han noga akt på, och han kunde verkligen
måla himlar, luftdoktorn, som han kallades.
Rydberg glömde aldrig, vad han hade denne
sin lärare att tacka för, ja, han gick t. o. m.
så långt, att han ofta försäkrade, att utan
Diisseldorf och Gude hade han aldrig blivit
konstnär.
Rydberg kom sedan aldrig att i
studiesyfte vistas i Paris som exempelvis hans
gode vän och samtida under Diisseldorfåren,
Alfred Wahlberg (bild å sid. 327). Den
romantiska uppfattning, som under den tiden
kännetecknade Wahlbergs produktion,
träder i bakgrunden först sedan han lystrat till
Scholanders ofta uttalade råd: »Marsch till
Paris». Denna överflyttning skänkte snart
åt den samtida svenska landskapskonsten
en vidare horisont, en vidgad repertoar. Det
torde därför ej vara oriktigt att säga, att
med Wahlbergs genombrott i Sverige en ny
epok inledes i vår landskapskonst.
Wahlbergs rykte som vårt lands kanske främste
landskapsmålare understrykes ej med detta
påpekande. Hans stora dukar, vilka en gång
skapade hans berömmelse, lämna säkerligen
nu ej sällan betraktaren kall och oberörd.
Däremot kan man ofta inför hans intensivt
En målares boning på 1850-talet —
Marcus Larssons atelier i Karlstorps
socken i Småland, uppförd i tre
våningar, en av granit, två av trä och
med en av två tornliknande,
flagg-stångsprydda tak skyddad altan,
från vilken han hade »den
herrli-gaste utsikt över bland mycket
annat 5 sjöar och A kyrkor». Massor
av pengar hade det fantastiska
bygget kostat den excentriske
konstnären, som älskade att leva livets
glada dagar, aldrig gick i kyrkan men
med sitt spann av fyra gamla
kavallerihästar åkte över stock och
sten och genom grindar utan att
öppna dem, hängde grönt livré på
en torpare och gjorde honom till
sin betjänt —• men så lär han
också en gång ha sålt tavlor för
29,000 kronor på tio månader! En
vårnatt 1859 kom han hem från
Skåne och fann till sin förfäran
borgen i lågor, och konstnären, vars
förkärlek för eldskensmotiv redan
frän början varit mycket
framträdande, fick för en stund sitt
lyst-mäte av lågornas lek. »Illustrerad
tidning», som samma dr meddelar
denna bild av Marcus Larsons
atelier, betvivlar på goda grunder, att
»konstnären haft den prosaiska
för-sigtigheten att försäkra sin
egendom i landets brandstodsbolag».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
